Tysta snälla kan ni inte bara vara tysta

En hel dag med pyssel och bak och vänner på besök och allt är trevligt men när det är dags att få barnen i säng och sova.... AAAAARRRHHHGGGGG

Barnböcker och filmer ljuger. Det är INTE mysigt att natta barn. 

Okej jag överdriver. Det är mysigt ibland. Men vissa gånger ÄR DET HELT JÄVLA OMYSIGT. 

Tisdagens svåra grejer avklarade – nu väntar onsdag #blogg100

 

Jag gick till jobbet och jag levererade. Check. 

På lunchen gick jag och handlade de viktiga sakerna till barnens kalas imorgon. Check. 

Jag kom på att jag glömt hämta nyckeln till festlokalen och att kansliet är stängt imorgon – men löste det ändå. Check. 

Jag hämtade tre barn och tog med alla så att den äldsta fick ta sin fästingspruta nummer två. Check. (Det var en halvtimmes väntetid på Svea Vaccin men vi gjorde det.)

Jag gick vidare med de två minsta för att handla avslutningskläder. Check. (Båda hittade något de gillade. Det blev inte bråk.)

Jag tryckte i alla korv så minerna höll sig uppe. Check. 

Vi kom hem sent men jag lagade middag ändå. Check. 

Jag fick alla i säng i hyfsat normal tid. Check. 

Jag har mejlat alla föräldrar inför morgondagens barnkalas. Check. 

Jag har pratat med grannförälder som är med och fixar kalas om det sista i upplägget. Check. 

Svimfärdig beställer jag in pizza till barnen #blogg100

 

De är sjukt starka inne på crossfit-stället. Inte alls som jag. 

Har du känt sådär någon gång att du är igång som vanligt men plötsligt drabbas av en sådan akut trötthet att du blir orolig? Energinivån går från 45 procent till 1 på en gång, för att dra en mobiltelefonliknelse. 

Jag drabbades av det idag. Jag höll högt tempo på jobbet, babblade med Clarence som vanligt, slog ihop datorn och drog för att hämta ungarna. Jag cyklade hem. Som vanligt. 

När jag fått med mig barnen ut från skolan var jag fortfarande vid god vigör men inte sugen på att laga middag. (Jag verkligen avskyr det för tillfället eftersom mina smaklökar säger allt är trist. Barnens smaklökar hjälper heller inte till kan sägas).

Nåväl. Vi tog sikte på lokala pizzerian. Jag parkerade cykeln, gick in och beställde. Barnen var pepp och hungriga och allt kändes fint och bra. Då plötsligt. När jag satt mig ner vid bordet var det som om någon drog ur proppen och tömde mig på blod. 

Det var ganska obehagligt. 

Jag halsade en läsk för att inte tappa det helt. Sedan kändes det lite bättre.  När pizzan kom in åt jag upp hela bara för att vara på den säkra sidan. 

Efteråt maten gick vi hem i lugnt takt (via en park) och jag var inte lika svajig längre. Kvällsbestyren gick också okej. Jag löste halva Kurt quo vadis? för barnen och den var så kul att jag fnissade högt på några ställen. 

Sedan slog det till igen. Jag blev svimfärdig trots att jag bara suttit på en stol en lång stund. 

Nu när jag skriver det här sitter jag kvar på stolen och det känns bättre igen. 

Det är som om energinivåerna åker berg- och dalbana. 

Tack och lov är det snart semester. Jag tänker att det inte kan göra saken värre.

... och sönerna flamberade mackor så det flög brända kanter överallt #blogg100

 

Vi tog genvägen hem. 

Jag och barnen har varit inne idag. Helene åkte iväg för att fixa lite på annat håll och jag stannade hemma. 

Det var inte kul väder och ungarna trötta. 

Jag bokade genast tvättstuga och tänkte: "ja va fan de roa sig själva, hänga med och tvätta eller ha tråkigt". 

De valde det senare. Det fanns inget att göra (OBS gäller ej den äldsta han kan spela dataspel i veckor i sträck), det var en tråkig dag och inget var speciellt. 

Vad är grejen med att det ska vara speciellt hela tiden!?

"Det kan inte vara speciellt varje dag, då är det inte speciellt" sa jag pappamässigt och gick ner i tvättstugan igen. 

Där nere slog det mig att klockan var halv tre och det borde ju ätas lunch även om det åts sen frukost. Jag tänkte: okej, vi promenerar till McDonalds! Jag slipper laga mat och ungarna får äta skräpmat. Dessutom är det något som alla tre uppskattar. 

Vad fick jag för detta tro. 

"Å, måste vi?" frågade det stora barnet.

"Näääääj jag ville inte gå ut!" sa tvillingsonen, alldeles för högt och i ett alldeles för aggressivt tonläge.

Då skiter vi i det, kontrade jag. 

Det fick dottern att gå i bitar. Hon VILLE verkligen gå iväg. 

Aaaaaaaaashhhhrrrggdhhjfj

Jag ändrade mig. "Då går du och jag, ni andra två fixar något själva". 

Vilket schackdrag. Jag och dotter åt en stillsam och småpratig lunch på McDonalds (vidrig vegetarisk wrap men vad gör en inte for the kids) och sönerna flamberade varma mackor så det flög brända kanter överallt hemma i köket. 

Ibland är det värt att ändra sig. Det kan sluta med winwin. 

Soundtrack: Angel Du$t

Hon väljer en spiklila Atlantakeps – omvänd fredag den 13:e FTW! #blogg100

 

Jag tar med mig dotter för att handla. Passar på att gå in i H&M. Hon behöver sommarskor och en keps och jag måste byta några tidigare felköp till barnen. Vid hyllan med "tjejskor" hittar hon inget bra. Vid hyllan med "killskor" finns heller inget bra. Men efter lite letande hittar vi ett par enfärgade tyskor som är ja, enfärgade tygskor. Inte Spiderman, inte Frozen, inte Hello Kitty. 

"Det är skateboardskor" säger dottern som den mest naturliga grej i världen, provar i en sekund och säger "de är bra". 

Jag håller med. Jag har inte sagt något om vare sig Spiderman eller Hello Kitty men kan svara ärligt att "det tycker jag med".

När det är dags för keps är det samma visa. Det här är ju inga nyheter för någon förälder men visst är det tradigt!?

"Hello spring", "Love", "C U T I E", liten gullig kanin på ena sidan och  Spiderman, NY, Boston och South Miami på den andra. Pastell versus mörkare starka färger. 

Dottern verkar inte särskilt brydd. Jag nämner inget om vare sig kill- eller tjejgrejer och låter henne välja själv. De kostar lika mycket allihop. Hon tittar länge på den söta kaninen. Hon har haft en som försvunnit. Men nej. Inte igen. 

Efter noga övervägande tar hon en spiklila Atlantakeps med blågrönvit skärm. Först provade hon en South Miami men den "satt inte bra". 

Jag har inga synpunkter. 

Vi betalar och går. 

Vi gick in i en H&M-butik och både jag och min dotter gick därifrån och kände oss nöjda. Efter att ha köpt barnkläder då hon själv varit med och fått välja. Ingen blev arg. Ingen blev ledsen. Fatta! Det kommer aldrig hända igen!

Omvänd fredag den 13:e FTW!

Huvudsaken är väl att man brottar ner dem #blogg100

Jaha

Ett foto publicerat av Andreas Jennische (@a_jennische) Maj 12, 2016 kl. 9:45 PDT

Vissa dagar spretar åt alla håll och ger en känsla av att konstant vara på fel plats. Jag har varit på rätt plats (hemma) eftersom min son varit sjuk men eftersom jag var tvungen att jobba så skapas vissa splittring inombords.

Jag tycker själv att jag klarat det med värdigheten (!) i behåll även om det var svettigt.

I morse följde jag bara en tvilling till skolan och vilken skillnad det är. Jag och Helene borde nog sjösätta den där planen om att dela lite mer på dem ibland (som vi pratat om i flera år) men hur fan ska man hinna allt.
En gör så gott en kan. Huvudsaken är väl att man är med sina barn. Pratar med dem. Brottar ner dem och lär dem skala potatis. Det senare är lättare sagt än gjort. Det krävs nämligen att man övar. Jag och min hustru tycker olika här men jag har nu börjat koka all potatis med skal för att ställa ungarna inför en svårighet. Jag gjorde det idag. Det gick sådär. De fick hjälp.

Livet. Rätt fint ändå. <3 pic.twitter.com/DIzUDmKJuh

— Andreas Jennische (@a_jennische) May 12, 2016

Egentligen vill jag bara kasta grejer och vråla halsen ur mig men jag håller igen – och vinner

 

I morse var det kortegeövning på Östermalm. 

Vissa dagar som förälder alltså. Man går in med ambitionen att vara lite skön, spontan och lyhörd för barnens idéer. Sagt och gjort. Idag packade jag lite mellis direkt efter att ha hämtat ungarna på skolan och drog till parken. Jag ville inte men barnen var ihärdiga och jag sa okej. "Vi är där ett tag men då får ni stå ut med att det blir middag senare än vanligt". 

Visst visst inga problem. 

Tjena tjena. 

Efter det inleddes gnällfesten. 

Jag var dum och tråkig och aldrig blev det någon glass och "vi gör aldrig något speciällt efter skolan".

Jag var en jävel på att behärska mig om jag får säga det själv. 

I saklig ton, lite senare, berättade jag hur det kändes för mig när de drog igång den där grejen. 

Det lönade sig. 

Ännu lite senare kom sonen fram och bad om ursäkt. "Förlåt pappa". 

Det är de där korta korta ögonblicken jag försöker komma ihåg när jag egentligen bara vill kasta grejer och vråla halsen ur mig. Håll igen, var verbal – och tids nog ska det ge resultat. 

 

Spelar lyckoboll och drar hem till Stockholm #blogg100

Två dagars ledigt går fort. Men så värt ändå.
Jag har helt kopplat bort jobbet, nästan.

Jag och dottern var ute och spelade fotboll en stund på gräsmattan innan vi packade in oss i bilen och det var en särskilt fin stund. Solen sken, hon var glad och småpratade och jag gjorde inget annat än att vara med henne just där och då.
Ett klipp ur livet när det är som bäst.
"Det här är ett ögonblick att minnas" tänkte jag. Trots all sin anspråkslöshet, fantastiskt.

###

Stannar till på McDonalds i Mjölby. Läser om super tuesday i en kvarglömd Expressen.
Läser om Trump och förundras och förfäras.

###

Stannar till i Katrineholm och släpper av tvillingarna hos mamma och pappa så de kan fortsätta ha sportlov veckan ut.
Det tar emot lite att säga hejdå. Både jag, Helene och barnen försöker få avskedet ur världen så enkelt som möjligt. Det går så där.
Men vi kommer iväg.

###

Kör bil genom Vrena och Stigtomta ut på E4.
Kommer hem till Södermalm.
Akvariet ser inte friskt ut.

Klipper träd och ger ungarna stryk #blogg100

Det är en match att få barn som älskar skärmar och digitala spel att gå ut och röra på sig. 
Här hos svärmor i villasamhället är det lättare än vanligt dock. Här finns en gräsmatta precis utanför. 
En perfekt plats för lagom hårda brottningslekar. Tack och lov går det fortfarande att göra sådant. 
"Nu ska jag gå ut och ge er stryk" säger jag och drar igång lite trash talk. 
"Se er ordentlig i spegeln innan vi går ut för snart har jag möblerat om era ansikten för all framtid" och sådant tufft brukar jag reta upp dem med. 
Hittills har det funkar. 
"Det är DU som ska få stryk!" får jag till svar och sedan är det igång.

Idag fick jag möta både tolvåringen och en av sexåringarna på en gång. Det var för lätt. Men jag spelade ansatt och efter att ha snurrat upp dem några gånger så lät jag dem få mig ner på marken.

Efter en hård kamp tappade jag ut mig. Jag blev svettig, barnen blev svettiga och de fick slå sig lite men komma på att det inte var så farligt. Och vi skrattade ihop!

En bra lek. Ett bra fysiskt avbräck från alla digitala krigslekar som också ska klaras av och som tränar helt andra förmågor.

Jag har klippt till fler saker idag. Två äppelträd fick en ny frisyr med sekatören. 
Det var också kul.

Imorgon drar vi hem till Stockholm. Det blir bra det med.

*Ett lekfullt uttryck för att brottas på gräsmattan 

Snowboardskola på Östermalm – en stor seger

Jag fick höra talas om en snowboardskola igår kväll. Den skulle vara idag klockan 11 på andra sidan stan. Jag lanserade det såinihelvete för ungarna eftersom jag själv älskade att åka snowboard för många år sedan och eftersom jag gillar allt som man kan ha kul med både som vuxen och barn.
Sönerna ba nä jobbigt svårt och tråkigt. Men dottern nappade direkt.
Vi drog dit. Kom upp och iväg ovanligt tidigt för att vara söndag.
Hon är en envis person och inte alltid på ett positivt sätt om man säger och inte den som kastar sig in i nya sammanhang så att vi överhuvudtaget kommit iväg var en seger.
Sedan började skolan. Hon blev tvärförbannad eftersom det var svårare än trott. Jag låg på och hon blev bara argare och argare. Men timmen förflöt och jag tyckte hon var skitduktig även om hon inte lyssnade på det örat.
Väl hemma berättade hon för övriga familjemedlemmar: "Det var jättekul". Dessutom kunde hon återge exakt det som instruktören sagt (och som hon tidigare bara fnös åt).

Barn alltså. Vilket underligt och härligt släkte.

Borkum Riff —från tiden före mig

Är hemma hos mina föräldrar. Trots att huset inte är samma som det jag växte upp i finns minnen överallt. Vissa pryttlar, viss oreda och vissa lukter. Och så pappas gamla tobaksburk. Borkum Riff-burken som alltid stod i det gula smala skåpet i köket, ovanför hushållsassistenten. Den innehöll småpengar. 

Nu står den i det smala träskåpet i köket, ovanför kaffeperkulatorn. Den innehåller spridda nycklar, mynt och lappar. 

Jag tar av locket. Jag minns det som att den fortfarande gav ifrån sig en mustig doft av tobak när jag var barn, men det kanske bara är en efterkonstruktion. Nu när jag stoppar ner näsan och drar in är det bara en doft av sträv metall som sprider sig. 

Det spelar ingen roll. Jag gillar den lika mycket ändå. Den är för alltid förknippad med en lite mer spännande tid. Tiden då pappa rökte pipa. Tiden före mig. 

@a_jennische

Dotter lånar mobilen – bildserie i tio delar

@a_jennische

Några tankar om att ha barn

K

Ifrågasatt frihet - en artikel i senaste Fokus om människor som väljer bort barn.

Jag läser Ana Udovic artikel i Fokus med stort intresse. Jag känner igen mycket av det som sägs, trots att jag är en sådan som har barn. Innan jag blev förälder tänkte jag mer på vad det är att vara förälder och ha barn än vad jag gör i dag. I dag bara är det. Det är mitt liv helt enkelt.

En sammanfattning av min känsla efter att ha läst artikeln är detta:

De barnfria som berättar i artikeln får det att låta som en mycket större grej att ha barn än vad jag tycker att det är.

Det betyder inte att det är lätt eller ens så himla kul alltid, att ha barn och leva med barn. Snarare att det (för mig) känns bra att ha barn t r o t s att det varken är så himla kul eller lätt. Jocke Åhlund i Teddybears Sthlm sa i en intervju någon gång att den främsta anledningen till att skaffa barn är att det är det bästa botemedlet mot att ha tråkigt. Det är en sanning med modifikation. Det kan vara sjukt tråkigt att vara förälder men att leva med barn innebär "ett annat liv" än det liv som var innan. Ett annat i bemärkelsen att det får ett annat filter över sig, som inte går att ta bort. Och när det hänt, när filtret väl är lagt, gäller det att gilla det och att ta ansvar för att vårda det. Det är en tanke och en uppgift jag tycker om.

Fredrik Wass, som är intervjuad i artikeln, återger det flera av hans vänner sagt till honom. Att en stor anledning till att skaffa barn har varit att göra en avbild av sig själv. Det är ett resonemang som är helt främmande för mig. Jag har aldrig tänkt så innan jag blev pappa och jag har definitivt inte tänkt så efter. Barnen är sig själva. Ofta irriterande mycket och tidigt. Åtminstone i mitt fall. Att göra avbilder borde ligga närmare till hands för skulptörer, är min uppfattning.

Det som fick mig att skaffa barn hade nog mer att göra med en diffus längtan efter något mer i livet - något mer krävande och hisnande.

Kanske en diffus längtan efter mer kärlek helt enkelt.  En kärlek som ligger utanför all annan tidigare känd kärlek och som är definitiv.

@a_jennische

DEN RÖDA DIAMANTPÄRLAN! HON TOG DEN RÖDA DIAMANTPÄRLAN!

Så sitter man där på jobbet, redo att beta av ganska mycket på den där ständigt växande att göra-listan. En hel dag skulle jag få jobba i dag var det tänkt.

Sedan ringde det, från förskolan.

Nu står jag i köket med en gryta på spisen, en uppkopplad dator typ bredvid och två fyraåringar som bråkar om en mobiltelefon i soffan. Den ena blev hemskickad och den andra följde med. Ett virus? En förkylning? Rabies? Time will tell. Så länge kokar jag den där grytan.

På P1 pratar de om barns försämrade kondition. Om man bedömer mina barns kondition utifrån deras förmåga att reta gallfeber på varandra och på mig är de i toppelitoppform. Sjukt vältränade. Två levande explosioner till människovalpar. Jesus Crust.

För tillfället bråkar de om en röd diamantpärla. Den ena valpen hällde med vilje ut en halv burk med platspärlor på golvet och någonstans i villervallan lade hon beslag på DEN FINASTE BÄSTA RÖDA DIAMANTPÄRLAN!!! 

Själv vägrar jag att hjälpa till med att plocka upp. Jag har istället sagt att jag sopar upp alla pärlor och slänger dem i papperskorgen om de inte tar upp allt själva.

Så kan det gå när det ringer från förskolan.

#torplife dag fyrtionio – Rich Eisen, Jeff Garlin, Jets och västra Sörmlands bästa strand

Jag sitter i kvällssolen och äter en glass efter middagen. Jag sitter i en, två ja kanske till och med fem minuter utan att bli störd. Sedan:
"Pappa, jag måste bajsa. Följ med mig till dass."
Jag reser mig och går.
Det är fortfarande varmt i solen. Tidigare var det fullt ös på stranden. Vi träffade flera sommarvärme och det blev en skön blandning av barn och vuxna och fikakorgar till höger och vänster. Vi hoppar från klipporna och kommer hem trötta och glada.

##
Pinnstolen jag målat vit blir inte så fin. Jag har använt en burk gammal fönsterfärg och den är tjock och klistrig.

##
Jag gillar hur det ena leder till det andra. Via Rich Eisens podcast om NFL fick jag reda på att Jeff Garlin (Larry Davids store kompis i Curb your enthusiasm) har en egen podcast. Jeff Garlins show heter By the Way går ut på att han intervjuar en massa folk, bland annat Henry Rollins. Stora delar av intervjun är ganska tråkig, den handlar mest om Rollins resor i udda delar av världen, om hur han äter råtta och gör annat "totaly crazy". Det är inget fel på det Rollins gör eller säger men för en berest svensk publik (varav många backpackat) ger det sig inte lika exotiskt som det gör för publiken i podcasten. Well, det jag ska komma till är att Jeff Garlins öppning av intervjun med Henry Rollins är något speciellt. Han gör en grej av att länge ha tänkt på öppningsfråga och sedan ställer han den. Hur gör Rollins när han duschar? För han är vän en duschkille mer än en badkille?

##
Jets är på träningsläger. Geno Smith är på g. Wilkerson är på g. Coples är på g.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

#torplife dag fyrtiofem – en dag av väntan

Vi cyklar. Följer med storsonen till kompisen på andra sidan åsen. Det är molnigt och blåsigt.
Jag och tvillingarna åker tillbaka till stugan för att städa. Får gäster ikväll.
Vi drar till sjön en sväng också. Tar med oss lunchen. Det blåser mer. Vi badar pliktskyldigt och gräver ner en skatt.
Ungarna frågar och frågar när besöket kommer.
"Är det kväll nu? Är det kväll nu?"
Nej, det är inte kväll än. Det dröjer.
Det blir bråk så klart. Flera gånger om.
Dagen går mot sitt slut. Sakta men säkert. Typ.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

#torplife dag fyrtioett – ett nytt bänkbygge och New York Jets

Min fyraårige son stoppar huvudet under vattenytan. Gång på gång på gång.
"Titta vad jag kan, pappa! Utan att få vatten i munnen!" utropar han. Stolt och glad.
Jag förundras.
Just nu händer något nästan varje dag som får mig att förundras över mina barn. Både när det gäller den stora och de små.
Jag tänker att det här måste vara det bästa sättet att lära sig simma, bara bada järnet och leka i vatten varje dag. Det är synd att det är långt ifrån varje sommar som skapar sådana möjligheter. Det är också synd att inte alla föräldrar har råd och möjlighet att vara sommarlediga länge.
Jag tänker på det och känner tacksamhet.
##
Jag fick en träregel häromdagen av min pappa. Han hade tänkt bygga ett staket men nu bestämt sig för att det inte behövs. Jag sågar upp den i lämplig längd för ben till en tillredningsbänk som ska få ackompanjera diskbänken. Resten av virket som behövs hittar jag i ladan. Det är inte ultimata mått på alla plankor men det duger.
Skivan är det svåraste. Det har jag ingen. Istället tar jag tre breda plankor och lägger intill varandra, med litet mellanrum. Det blir bra. Nästan. Den mittersta är tjockare än de övriga och det irriterar mig något fruktansvärt. Jag går till ladan igen. På logen står en gammal träkista med uråldriga verktyg och om jag inte minns fel ligger där en rubank.
Jag har rätt. Där finns till och med flera, som fungerar.
Det är med stor tillfredsställelse jag jämnar till arbetsbänkens mittersta planka med hjälp av ett verktyg jag hittat.
##
Mitt nyblivna intresse för NFL håller i sig. Jag har också, efter noga övervägande och via en kort detour till Oakland Raiders, bestämt mig för att göra New York Jets till laget att hålla på. Jag berättar om detta på Twitter.
@danielcroona frågar mig varför och jag svarar så här (läs nerifrån och upp):

Jag tar @danielcroonas slutord som ett bevis för att jag är rätt ute:


##
För övrigt är Magda NK den bästa loppis jag någonsin varit på.

@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

#torplife dag tio – pärlplattor my ass

Det regnar. Min dotter vaknar och är ledsen. Jag tror hon saknar sin napp. Jag säger inget av rädsla för att hennes separationsångest ska bli värre.
Sonen vaknar av systerns jämmer.
Vi går upp och ut och kissar. Hoppar i stövlar och greppar ett paraply som råkar ligga på hyllan i hallen.
Jag försöker vara kreativ. Tänka ut något att syssla med inomhus. Den där nya burken med pärlor kan ju vara bra att ta fram. Och pärlplattorna.
Vi går in igen.
Sonen drar genast dottern i håret och skriker.
Jag tröstar och bannar och ställer fram frukost.
Vi äter.
Det blir bråk vid matbordet. Sonen vill inte sitta stilla och kallar alla dumskalle och försöker slåss.
Jag tänker på pärlplattor och inser att det är kört.
Dottern tar på sig regnkläder och går ut.
Sonen kastar sig på sängsoffan. Han är arg och kallar mig dumskalle igen. Oklart varför.
Det regnar ute.
Jag tar på mig stövlarna.
Det kan bli en lång dag.

@a_jennische

#torplife dag nio – en sträng kvinna och en liten hästhund

När vi kommer ner till stranden sitter en man och en hund där. En jättehund, kanske en grand danois. Mannen småpratar med hunden när han leder den ner till vattnet. Mannen klappar till hunden på ena benet och säger:
"Du hade en broms där."
Ungarna säger att hunden ser ut som en liten häst.
Snart dyker fler badgäster upp. En medelålders man med två barn kommer och lägger ut sin filt nere vid vattenbrynet. En kvinna som är mannens mamma och barnens farmor ser ut som hon ogillar livet och pratar hela tiden om att barnen antingen har för lite solskydd på sig eller badar för mycket. Det är nämligen farligt att bada, man kan drunkna. Kvinnan kallar också hunden för liten häst. När hon ser hundmannen kasta en pinne till jycken och den fyrbenta varelsen knappt rör sig, kallar hon hunden för långsam. Hundmannen hör och säger: "Hon är lite loj."
"Minst sagt" svarar den stränga kvinnan.
Mannen med hunden lämnar stranden.
I stället kommer den stränga kvinnans svärdotter. Hon slår sig ner vid sina barn som fortsätter att bada trots att deras farmor helst vill att de ska sitta stilla i skuggan och vara tysta. Den stränga går snabbt fram till svärdottern med en tröja.
"Jag tycker att Birger ska sätta på sig den här" säger kvinnan och trycket det lilla tygstycket i handen på svärdottern.
Birger kontrar med ett bestämt "jag vill inte" medan svärdottern gör ett halvdant försök att tillfredsställa svärmor. Tröjan hamnar i vattnet.
Min dotter badar frenetiskt.
Min son sitter i mitt knä och värmer sig. Han säger att han måste åka hem nu och bajsa.
Jag ler.
@a_jennische

#torplife dag sju – ensam vuxen och regn

Midsommarhelgen får toppbetyg. Bra häng med syrran och hennes kille i flera dagar. Barnen har haft kul och vi vuxna har haft kul. Nu börjar "vardagen" på torpet.  Tvillingarnas födelsedag är avklarad, midsommar är avklarad och i dag åkte Helene och äldsta  barnet till Stockholm för att komma tillbaka först till helgen. 

Jag är själv med twinsen alltså. Även om det är schyst på sitt sätt så är det en helt annan grej än att vara två vuxna. Intensivare. Mer krävande. 

Jag hoppas på vädret. Med badväder blir det en toppenvecka utan större ansträngning. Med dåligt väder kommer större krav på att hitta på grejer att göra för och med barnen. 

Jag hoppas på badväder som sagt. 

@a_jennische