Satt och pratade med en tvillingpappa hela resan mellan Stockholm och Amsterdam. Han var svensk men bodde numera i San Francisco med sin anorektiskt smala hustru, en mexikansk barnflicka och två döttrar på två år.
Familjen hade åkt till Sverige för att vara med på begravningen av mannens kusin och nu skulle alla fem åka hem till San Francisco igen. Mannen var en glad prick. Han berättade att han utbildat sig i USA och sedan blivit kvar. Nu jobbar han som konsult på ett företag som bygger signalsystem och hustrun är hemmafru. Hans enda lön räcker till att hyra ett hus, hålla en inneboende barnflicka anställd på heltid samt betala alla familjemedlemmars sjukförsäkring. Pappaledig hade han bara varit i en vecka.
- Om man är kvinna har man rätt att vara hemma med ekonomisk ersättning i USA men inte som man, sa han.
Jag frågade om han trodde att det är på väg att förändras.
- Nej, det kostar för mycket. Och kvinnorna vill ändå vara hemma och pyssla och laga mat, sa han.
Jag berättade att jag varit pappaledig i sammanlagt ett år.
- Ja, i Sverige ser man ju att nästan hälften av barnvagnarna körs av pappor. Om man får vara pappaledig så blir det ju så att man tar mer ansvar för barnen när de är små. I USA tar papporna mer ansvar när barnen blir äldre. Håller på med sport och så, sa han.
Han hade inget emot att det var så. Vad hans fru tyckte har jag ingen aning om. Hon såg mest trött ut. Fast det behöver ju inte betyda något. Hon kanske bara längtade hem till pysslet och spisen.
Jag försökte tänka mig in i hur det skulle vara att leva hans liv. Jobba, jobba, jobba få barn, vara hemma en vecka, jobba, jobba, jobba, komma hem till en fru som varit med barnen och lagat mat hela dagen, jobba jobba jobba, vara ledig på helgerna, jobba jobba jobba, träna sport och jobba jobba jobba igen.
Det känns ojämställt. Systemet bygger på att det endast är förädrar av ett kön som är hemma. Att kvinnor inte ges samma möjligheter att arbeta och att pappor inte ges samma möjligheter att ta ansvar för sina barn.
Det är dåligt. Något amerikanerna borde ändra på.
Eller?
Vilka är vi att säga att det amerikanska systemet är dåligt för amerikanerna? Det kanske är så att de amerikanska kvinnorna faktiskt
vill vara hemma och pyssla och laga mat. Och att de amerikanska männen
inte vill.
Låt oss leka med tanken att det amerikanska systemet speglar både männens och kvinnornas önskan och endast är ett utslag av valfrihet. Skulle vi sluta att racka ner på det då?
Förmodligen inte.
Jag tror att vi skulle fortsätta att hävda det svenska systemets förträfflighet gentemot det amerikanska. Det är svårt att sluta veta alla andras bästa.
Det är som med min och min sambos ambition att aktivt strunta i de könsrollsmönster som följer med flick- respektive pojkbarn. Det är så vi vill ha det. Och även om jag vet att det finns de som vill behålla blått som blått och rosa som rosa kan jag inte låta tycka bli att tycka att det är fel. Fel mot barnen.
Men vem är jag att döma sådant egentligen? Jag kanske bara är överspänd.
Jag har en manlig kusin som ser annorlunda på saken. När hans dotter snöade in på prinsessklänningar och puttinutt och plötsligt blev oerhört flickig, sa han bara:
- Äh, det spelar ingen roll. Det är bara kul att hon hittat något hon gillar.
Så kan man också se det.
Inlägg
