#torplife dag tjugotre – en satans jävla (vacker) morgon

Det är en ljuvlig sommarmorgon. Jag försöker att tänka på det när jag långsamt vandrar fram på grusvägen klockan 05.45. Det är svårt. Jag är både sjukligt trött och irriterad. Jag somnade först klockan 02 i går kväll efter en trevlig kväll med samkväm och vin och blev abrupt ryckt ur John Blund-parken av en gallskrikande dotter. Efter att ha misslyckats med att få henne lugn och somna om bestämde jag mig för att testa småbarnstricket; stoppa ner henne i en vagn och gå på promenad.

Inte minst för att skona alla sovande där inne i huset.

Det fungerar. Efter en kort bit hoppig och studsig grusväg somnar hon. Dessvärre kan jag inte göra detsamma. Jag är dömd att fortsätta vandra. Jag går och går. Efter en stund börjar kroppen vänja sig och jag har vett att uppskatta allt det vackra omkring mig. Rapsfälten är Instagram-gula, vägen är dammigt grå och på de klippta vallåkrarna ligger vita plastbollar fyllda med konserverat gräs och lyser som starka kontraster till den gröna bakgrunden. 

Jag kommer tillbaka till torpet klockan halv åtta. Jag sätter på kafe och ögnar söndagens Dagens Nyheter. Dottern vaknar. Hon är arg. 

Detta blir en lång dag. En strålande lång dag.