onsdag 8 maj 2013

Mitt barn skrek så att grannarna blev misstänksamma

Ja det är inte lätt att vara förälder alla gånger. I dag när jag hade lagt upp eftermiddagen på ett perfekt sätt slutade allt ändå med skrik och tandagnisslan.
Jag fick godisklubbor till ungarna när jag akutköpte pizza igår. Klubborna sparades till idag. Jag lovade barnen att de skulle få varsin efter middagen.

So far so good. Vi hade en mycket trevlig middag ihop, jag och tvillingarna. Övriga familjemedlemmar var iväg på annat.

Sedan gick vi ut på gården för att leka en stund och för att äta upp de där extremt efterlängtade klubborna.

So far so good igen. Tills klubborna var slut. Eller rättare sagt, tills sonens klubba var slut. Han satte igång att vrålskrika med skärande röst så att det ekade. "Jag vill ha en tiiiiiiill!"

Jag hanterade det som jag brukar. Tog det lugnt, hängde med dottern istället och väntade ut det. Trodde jag. Han gjorde inte som han brukar utan höll på och höll på och höll på.

En granne som passerade kunde inte låta bli och sa "men sluta skrika unge". Jag blev förbannad så klart men kunde inte annat än förstå honom.

Tills slut var det bara att lyfta in sonen. Trots dotterns protester. Hon kan skrika hon också.
Utanför porten blir jag ifattsprungen av en mycket upprörd dam (granne uppenbarligen) som frågade varför jag inte kommer ut och tar hand om mitt barn som skriker så.
- Jag har varit här hela tiden, sa jag. Han är bara arg för att han inte får godis. Jag ber om ursäkt.

Damen tittade misstänksamt på mig och sa "ja, jag trodde att något barn satt fast eller så och jag blev så orolig att jag var tvungen att springa ner och jag har egna barn och är mormor och och och..."

Jag bad om ursäkt igen, för att ha skrämt henne och fortsatte att forsla in två snart fyraåringar (varav den ena fortfarande skrikande), två gåcyklar, hjälmar och mig själv i hissen.

Väl inne gick det hela snart över.

För att börja om igen när jag nekade sonen sylt på kvällsmackan....

En gör så gott en kan, men ibland är det fanimig inte i närheten av tillräckligt.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar