#torplife dag fyrtiofem – en dag av väntan

Vi cyklar. Följer med storsonen till kompisen på andra sidan åsen. Det är molnigt och blåsigt.
Jag och tvillingarna åker tillbaka till stugan för att städa. Får gäster ikväll.
Vi drar till sjön en sväng också. Tar med oss lunchen. Det blåser mer. Vi badar pliktskyldigt och gräver ner en skatt.
Ungarna frågar och frågar när besöket kommer.
"Är det kväll nu? Är det kväll nu?"
Nej, det är inte kväll än. Det dröjer.
Det blir bråk så klart. Flera gånger om.
Dagen går mot sitt slut. Sakta men säkert. Typ.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

#torplife dag fyrtiofyra – Tigermask, Oh I like it (NOT)

Halvdant väder för bad. Perfekt för en morgonlöprunda. Jag och Calle på grusvägen springer en och en halv mil förbi glömda gårdar och hälsokällan i Bie.
Jag kommer hem, varm och hungrig.
Helene åker in till Stockholm för att jobba ett par dagar och jag stannar på torpet med de tre mindre.
Storsonen har en kompis över och jag tvingar dem att göra andra saker än att spela DS, i flera timmar. De klarar det med näppe.
Knotten leker också själva. Ett tag. Sedan måste jag gå in och pyssla. Tänk att behöva klippa och klistra en sådan här tigermask i mjukt skumgummimaterial. Helst medan ett barn på fyra år frågar varje minut när den är klar.



Aaaaaaaaaargh, hjälp mig från barnen.

Sedan tänker du att du behöver göra en exakt likadan till.

Så är det att ha tvillingar.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

#torplife dag fyrtioett – ett nytt bänkbygge och New York Jets

Min fyraårige son stoppar huvudet under vattenytan. Gång på gång på gång.
"Titta vad jag kan, pappa! Utan att få vatten i munnen!" utropar han. Stolt och glad.
Jag förundras.
Just nu händer något nästan varje dag som får mig att förundras över mina barn. Både när det gäller den stora och de små.
Jag tänker att det här måste vara det bästa sättet att lära sig simma, bara bada järnet och leka i vatten varje dag. Det är synd att det är långt ifrån varje sommar som skapar sådana möjligheter. Det är också synd att inte alla föräldrar har råd och möjlighet att vara sommarlediga länge.
Jag tänker på det och känner tacksamhet.
##
Jag fick en träregel häromdagen av min pappa. Han hade tänkt bygga ett staket men nu bestämt sig för att det inte behövs. Jag sågar upp den i lämplig längd för ben till en tillredningsbänk som ska få ackompanjera diskbänken. Resten av virket som behövs hittar jag i ladan. Det är inte ultimata mått på alla plankor men det duger.
Skivan är det svåraste. Det har jag ingen. Istället tar jag tre breda plankor och lägger intill varandra, med litet mellanrum. Det blir bra. Nästan. Den mittersta är tjockare än de övriga och det irriterar mig något fruktansvärt. Jag går till ladan igen. På logen står en gammal träkista med uråldriga verktyg och om jag inte minns fel ligger där en rubank.
Jag har rätt. Där finns till och med flera, som fungerar.
Det är med stor tillfredsställelse jag jämnar till arbetsbänkens mittersta planka med hjälp av ett verktyg jag hittat.
##
Mitt nyblivna intresse för NFL håller i sig. Jag har också, efter noga övervägande och via en kort detour till Oakland Raiders, bestämt mig för att göra New York Jets till laget att hålla på. Jag berättar om detta på Twitter.
@danielcroona frågar mig varför och jag svarar så här (läs nerifrån och upp):

Jag tar @danielcroonas slutord som ett bevis för att jag är rätt ute:


##
För övrigt är Magda NK den bästa loppis jag någonsin varit på.

@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

#torplife dag elva – en teaterdirektör, en våldsam en

Jag är på teater. Dottern kör med en orange leksaksbil på farstutrappan och spelar upp ett stycke skruvad improvisationsteater.
"Det var en toffelkörare som kunde köra bilar. I vatten."
Jag och sonen sitter på utesoffan och tittar och lyssnar.
"Vilken bra historia" säger sonen.

Min syrra har just åkt hem och ungarnas mormor har inte hunnit komma. Det är en stund av stillhet och förnöjsamhet som råder på farstubron.

"Nu får du berätta" säger dottern till sonen.
Det är regissörsbyte.
Jag håller på att nicka till där på soffan, det var en natt med mardrömmar och jag var tvungen att gå upp och trösta och värma mjölk.
Tyvärr innebär regissörsbytet på farstubron fysisk aktivitet hos publiken.
"Ni måste ställa er på gräsmattan och göra så här."
Sonen visar. Jag gör. Motvilligt. Försöker övertala regissören om att publiken får en bättre upplevelse om den får vila lite.
Regissören ger blanka fan och blir snart aggressiv.
Jag säger att teaterdirektörer (jag vet inte varför jag inte sa regissör) blir av med jobbet – får sparken – om de inte är snälla mot a l l a på teatern.
Det går så där. Teaterleken slutar med att regissördirektören dunkar en pinne i huvudet på en intet ont anande scenarbetare i form av en tvillingsyster.

Viktat, alltså andel våld i relation till andel rolig lek, är det ändå en fantastiskt bra stund in the house of Laggartorp en vanlig dag i #torplife 2013.



@a_jennische

Knäckt av mina barn igen – men bara tillfälligt (som vanligt)

Det var en sådan där regnkryddad sommarkväll när det är varmt men inte sol. Perfekt löparväder.
Jag sprang fortare än jag gjort på hela våren men i ärlighetens namn tror jag det berodde mest på att Runkeeper visade fel. Det måste ha varit så för annars har jag plötsligt blivit med superkrafter.

Det vore inte fy skam. Men jag hade haft bra mycket mer nytta av supertålamod än extra sås i benen. Tvillingarna är just nu (det var roligt sagt) något i hästväg när det gäller att utmana mig på alla tänkbara vis, utom just det fysiska.
Vägen hem från eftermiddagens trevliga (om än sjukt ouppstyrda) vårfest på ungarnas förskola, blev en studie i "skrikande barn bryter ner förälder som lever i villfarelsen att vara den som bestämmer".
Mer än en gång (tre för att vara exakt) ville jag (inte på riktigt så klart men ni fattar) göra en #fallingdown på mina barn och bara går därifrån.
Nu är det längesedan. Vi har käkat en hyfsat lugn middag och ungarna sitter just nu i badet. Jag passar på att fly in i min mobila skärm där jag sitter bredvid badkaret och vaktar.
I morgon är det fredag och jag är "ledig" eftersom förskolan är stängd. Tanken är att jag ska ta alla tre barnen på ett tåg till västra Sörmland. Det känns i den här stunden helt oöverstigligt men eftersom jag känner både mig själv och mina barn väl vet jag att det går över.
Det går alltid över.
@a_jennische

En vedhög, en vedhög ge mig en vedhög

I stället för dator, telefon, penna och block.

Trädet efteråt.
Någon klok person skrev eller sa någonstans att typ det enda som krävs för att bli lycklig är tillgodosedda basbehov samt en vedhög, en yxa och någonstans att elda.
Jag tänker på det varje gång jag gör någonting som påminner det allra minsta om att hugga ved. Senast i dag när jag hjälpte svärmor att klippa fruktträd. Det är något djupt tillfredsställande med att ägna sig åt fysiskt arbete utomhus. Jag hade förmånen att få göra det ostört dessutom och då blir effekten ännu större. Man tänker bra under tiden och efteråt har man en skön känsla i kroppen.
För övrigt har jag glatt mig åt att barnen har varit glada och att min sambo inte är hårt förkyld utan bara lite vanligt förkyld.
Dessutom verkar mina negativa spaningar om framtiden gett önskas effekt. Det blev ingen heldag på Växjö-akuten.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Man får vara glad för 50 procent

Yes! Resan gick som planerat. Vi är framme och familjen är samlad igen. Det enda smolket i glädjebägaren är att tvillingsyrran mötte oss med illavarslande halsont...
Blir väl en heldag på Växjö-akuten imorgon på grund av helgdag. Oddsen för att även hon ska ha streptokocker lär ju vara låga, så att säga.

Men det tar vi imorgon.

Sonen är hur som helst överlycklig för att äntligen få komma till mormor även han. Som tvillingförälder får man vara glad med 50 procent som jag brukar säga.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Du får barn och blir lite dum i huvudet

Jag är på väg till min bror i Kina. Jag ska vara borta från mina barn och min kvinna i nio dagar. Det är med blandade känslor jag sätter mig på tåget till Stockholm och Arlanda. Jag har aldrig varit borta från familjen så länge förut och jag är dålig på att vara ifrån mina barn.

Jag känner ett mått av oro. Jag är orolig för att vår nära relation ska påverkas och bli sämre. Jag ser framför mig hur jag kommer hem och liksom är exkluderad, borträknad. Jag ser hur jag gör försök på försök att komma dem nära igen och de gång på gång möter min blick med misstänksamhet. Det ger mig kalla kårar.

Jag inser att jag är blödig. Onödigt orolig. En flöjt. Mina barn är två år gamla och har långt ifrån en fullt utvecklad förmåga att kunna relatera till tid.

Jag är borta. De härjar med mamma och mormor i några dagar. Jag kommer hem.

Ingen skada skedd liksom.

Så borde jag tänka.

Det blir lättare så fort jag är på plats där borta hos min bror. Men än så länge har jag svårt att koppla bort känslan av att jag är en svikare. Barnen är det viktigaste och mest älskade jag har och ändå väljer jag att vara ifrån dem. Frivilligt.

Å andra sida, what the fuck. De lär inte minnas att jag var borta överhuvudtaget om man frågar dem om några veckor.

Jag är en mes helt enkelt. Eller bara fåfäng. Egentligen är det väl det hela grejen handlar om i grunden. Jag vill vara pappan som alltid sätter barnen först och som på allvar kan säga att jag alltid var hos dem. Att familjen inte fungerar utan mig.

Det är väldigt barnsligt. Dessutom en diss av barnens mamma.

Jag får försöka koncentrera min energi på att njuta av att slippa familjen i en dryg vecka. Det är en ynnest. Jag intalar mig att det också kommer att göra mig till en bättre och gladare pappa i längden men det tror jag inte ens själv på. Det är nog bara något vi säger för att det ska kännas bättre att vara självisk.

Jaja, nu är det som det är och alla gör vi så gott vi kan efter egen förmåga. Typ så.

Det går ju alltid att skylla på barnen. De gör en lite dum i huvudet.

Om ett dygn är jag här. Då känns allt lite annorlunda.

Kanske.