Knäckt av mina barn igen – men bara tillfälligt (som vanligt)

Det var en sådan där regnkryddad sommarkväll när det är varmt men inte sol. Perfekt löparväder.
Jag sprang fortare än jag gjort på hela våren men i ärlighetens namn tror jag det berodde mest på att Runkeeper visade fel. Det måste ha varit så för annars har jag plötsligt blivit med superkrafter.

Det vore inte fy skam. Men jag hade haft bra mycket mer nytta av supertålamod än extra sås i benen. Tvillingarna är just nu (det var roligt sagt) något i hästväg när det gäller att utmana mig på alla tänkbara vis, utom just det fysiska.
Vägen hem från eftermiddagens trevliga (om än sjukt ouppstyrda) vårfest på ungarnas förskola, blev en studie i "skrikande barn bryter ner förälder som lever i villfarelsen att vara den som bestämmer".
Mer än en gång (tre för att vara exakt) ville jag (inte på riktigt så klart men ni fattar) göra en #fallingdown på mina barn och bara går därifrån.
Nu är det längesedan. Vi har käkat en hyfsat lugn middag och ungarna sitter just nu i badet. Jag passar på att fly in i min mobila skärm där jag sitter bredvid badkaret och vaktar.
I morgon är det fredag och jag är "ledig" eftersom förskolan är stängd. Tanken är att jag ska ta alla tre barnen på ett tåg till västra Sörmland. Det känns i den här stunden helt oöverstigligt men eftersom jag känner både mig själv och mina barn väl vet jag att det går över.
Det går alltid över.
@a_jennische