Du får barn och blir lite dum i huvudet

Jag är på väg till min bror i Kina. Jag ska vara borta från mina barn och min kvinna i nio dagar. Det är med blandade känslor jag sätter mig på tåget till Stockholm och Arlanda. Jag har aldrig varit borta från familjen så länge förut och jag är dålig på att vara ifrån mina barn.

Jag känner ett mått av oro. Jag är orolig för att vår nära relation ska påverkas och bli sämre. Jag ser framför mig hur jag kommer hem och liksom är exkluderad, borträknad. Jag ser hur jag gör försök på försök att komma dem nära igen och de gång på gång möter min blick med misstänksamhet. Det ger mig kalla kårar.

Jag inser att jag är blödig. Onödigt orolig. En flöjt. Mina barn är två år gamla och har långt ifrån en fullt utvecklad förmåga att kunna relatera till tid.

Jag är borta. De härjar med mamma och mormor i några dagar. Jag kommer hem.

Ingen skada skedd liksom.

Så borde jag tänka.

Det blir lättare så fort jag är på plats där borta hos min bror. Men än så länge har jag svårt att koppla bort känslan av att jag är en svikare. Barnen är det viktigaste och mest älskade jag har och ändå väljer jag att vara ifrån dem. Frivilligt.

Å andra sida, what the fuck. De lär inte minnas att jag var borta överhuvudtaget om man frågar dem om några veckor.

Jag är en mes helt enkelt. Eller bara fåfäng. Egentligen är det väl det hela grejen handlar om i grunden. Jag vill vara pappan som alltid sätter barnen först och som på allvar kan säga att jag alltid var hos dem. Att familjen inte fungerar utan mig.

Det är väldigt barnsligt. Dessutom en diss av barnens mamma.

Jag får försöka koncentrera min energi på att njuta av att slippa familjen i en dryg vecka. Det är en ynnest. Jag intalar mig att det också kommer att göra mig till en bättre och gladare pappa i längden men det tror jag inte ens själv på. Det är nog bara något vi säger för att det ska kännas bättre att vara självisk.

Jaja, nu är det som det är och alla gör vi så gott vi kan efter egen förmåga. Typ så.

Det går ju alltid att skylla på barnen. De gör en lite dum i huvudet.

Om ett dygn är jag här. Då känns allt lite annorlunda.

Kanske.