Inlägg
Jag träffade min första bästa kompis häromveckan. Vi har inte umgåtts på nästan tjugo år men har hittat tillbaka till varandra i och med att vi vistas på samma ort på somrarna. Vi kan kalla honom Stefan.
Stefan och jag lekte från fem års ålder och var länge bästa kompisar. I mellanstadiet hittade jag flera att leka med men Stefan och jag fortsatte att vara nära vänner. I högstadiet började våra intressen att skilja sig för mycket och i åttan umgicks vi nästan aldrig längre. Tidigare hade vi båda varit grymt intresserade av att elda, bygga lego och hacka sönder gamla trädstammar men i mellanstadiet började Stefan plötsligt att rida.
Det var så det började. Stefan gillade att rida. En tjejgrej. Dessutom var han helt ointresserad av att försöka ställa sig in hos folk eller framstå i bättre dager. Han fick skit helt enkelt. Aldrig stryk men väl tråkningar och ett öknamn. Det räcker gott för att prägla en människa för resten av livet, vet jag nu.
Jag träffade som sagt Stefan helt nyligen. Vi började prata om nu och kom sedan i på då. Det var han som tog upp det. Lite så där i förbifarten. Om hur alla tråkningar och känslan av att inte passa in format honom till en extremt målmedveten ensamvarg. Han höll fast vid sitt intresse för hästar och är i dag en framgångsrik företagare inom hästnäringen. Det har gått bra för Stefan. Det hindrar honom inte från att tänka på de mörka minnena från skoltiden. Han berättar att flera av dem som var framstående i sina försök att göra sig roliga på hans bekostnad i skolan, tillhörde dem som han lekte mest med på tu man hand på fritiden. Märkligt kan tyckas, men så var det. Jag var Stefans kompis. Ändå deltog jag i tråkningarna. Jag stod inte upp för honom. Jag sålde ut honom helt enkelt.
Jag minns första gången. Det var på lekis. Jag var fem eller sex. Stefan var min bästis och jag hade precis kommit över min rädsla för att behöva ha att göra med fler barn än honom på en och samma gång. Jag och Stefan är i kuddrummet när Timmy, en ny kille i vår grupp som var dominant och hade en tuffare attityd än de flesta av oss andra, kommer in och vill vara med.
- Men då måste du sluta leka med Stefan, sa Timmy till mig.
Jag sa inget till Stefan men jag gick med på Timmys krav.
I stort har jag glömt eller förträngt de tillfällen Stefan blev mobbad. Men jag vet att jag var med och kallade honom det där namnet som han än i dag inte vill uttala. Jag minns att mina föräldrar tog upp det med mig en gång. Våra familjer brukade umgås på den tiden och Stefans föräldrar hade pratat med mina föräldrar om att Stefan hade det jobbigt i skolan.
- Retar ni Stefan i skolan och kallar honom för saker? frågade mamma.
Jag var runt tio och fortfarande ärlig mot mina föräldrar.
- Ja, men han är en sådan som man kan kalla för saker utan att det gör någonting. Han blir inte ledsen, svarade jag.
Jag minns inte vad mina föräldrar svarade men de gjorde det klart för mig att så inte var fallet. Jag minns än i dag hur jag skämdes.
Jag tror inte att jag fortsatte med öknamnet efter det. Vi var ju kompisar. Men jag tror inte heller att jag bad andra sluta med det. Jag koncentrerade mig förmodligen på att behålla min plats i hierarkin genom att inte bränna några broar åt något håll.
Det är lätt att i efterhand säga att jag borde ha agerat annorlunda. Jag önskar givetvis att jag hade vågat stå emot översittarna och backat upp min vän. Men det sociala spelet i skolan har ologiska regler och kan inte fullt förstås av andra än dem som är med i samma spelomgång.
Stefan har lärt sig massor om sig själv av den där tiden. Han pratar om hur det har gjort honom extremt målmedveten och till en människa som konsekvent sorterar bort skit ur sitt liv. Han låter bli sammanhang och personer som inte ger honom något.
- Jag är övertygad om att det som hände i skolan har peppat mig till att jobba hårdare för att lyckas med hästarna, säger han.
Efter vårt samtal började jag tänka på vad jag lärt mig av att vara den jag var under den där tiden i skolan. Jag sålde ut en vän för att inte hamna i fel lag. När jag tänker tillbaka på det så skäms jag. Det var så fegt.
Jag hoppas innerligt att mina barn blir modigare än vad jag var. Att de blir mindre rädda för konflikter. Att de vågar stå upp för en vän trots att det kan kosta dem sociala poäng. Lättare sagt än gjort.
Kanske är det så att både skolan och föräldrar generellt är för inriktade på att undvika konflikter i stället för att lösa dem. Vi borde träna våra barn i att det är bra att ge sig in i vissa konflikter samt träna dem i den svåra konsten att lösa dem på ett konstruktivt sätt.
Good luck.
Good luck till mig själv och alla andra.
AJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar