Axel Naver utanför Europaparlamentet, på esplanaden där det polska EU-ordförandeskapet satte upp något så tjusigt som en regnbåge under ett par månader hösten 2011.
Jag har tvivlat på mitt yrkesval. Dels på journalistiken i sig och dels på min egen förmåga att handskas med den. Dessutom har anställningsvillkoren och den hårda konkurrens som råder på vikariemarknaden i kombination med det gamla gängets pole position, fått mig att tappa lusten helt vissa gånger. Men jag har fortsatt. Jobbat hårt och haft tur. Gjort roliga grejer. En del riktigt bra.
Tanken på att byta yrke och därmed lämna den känsla av tillhörighet som följer av en plats i ankdammen, fyller mig med lika stora delar skräck och förtjusning.
Jag tänker ibland på före detta klasskamrater och kolleger som valt att byta bana och som i dag gör något helt eller delvis annorlunda än att leta case, göra telefonare och knacka ner raka kortisar med bild.
Jag kontaktade en av dem - och fick svar.
Läs här en pinfärskt intervju med min före detta klasskamrat Axel Naver som i dag ägnar dagarna åt politiskt arbete Bryssel i stället för att hanka sig fram som frilansjournalist i Stockholm. Han utgör också ena halvan av duon bakom fantastiskt fina Skäggbloggen.
Håll till godo.
Du och jag Axel gick i samma klass på JMG men du bytte bort journalistiken efter ett par år på marknaden. Varför?
– Jag var sugen på att prova något nytt och jag ville jobba utomlands. Att bli en del av Isabella Lövins kontor skulle ge mig en chans att jobba med en miljö- och samhällsfråga som jag redan tidigare var intresserad av (fiskepolitik) och att lära mig nya saker yrkesmässigt, så jag sökte jobbet.
Var det ett svårt beslut?
– Nej, jag hade under en tid funderat på att pröva något nytt, så när möjligheten dök upp var det ingen tvekan.
I dag arbetar du i Bryssel som tjänsteman bakom MP:s Isabella Lövin. Vad gör du på jobbet?
– Jag är redaktör för sajten CFP Reform Watch (www.cfp-reformwatch.eu), som Isabella har startat tillsammans med två gröna kolleger. Sajten är ett nav för nyheter, information och debatt om reformen av EU:s fiskepolitik. Bl.a. gör jag intervjuer och skriver nyheter, är debattredaktör och håller kalendariet uppdaterat. Det är den ena, mer traditionellt journalistiska, delen av mitt jobb.
– Den andra delen är rollen som pressekreterare. Där finns en massa små kommunikationstrådar att knyta ihop. Bl.a. sköter jag kontakten med journalister på olika sätt, jag hjälper resten av kontoret att ordna seminarier och andra evenemang, tar fram affischer och flyers och annat kommunikationsmaterial, m.m. I den bästa av världar borde jag höja blicken och arbeta efter en långsiktig kommunikationsstrategi, men vissa dagar känns det som att jag bara skriver en jävla massa mejl och gå på en jävla massa möten.
Lever du värsta fräsifräslivet med kostymen på och dyra representationsmiddagar eller svettas du från morgon till kväll utan att få vare sig uppskattning eller feta stålars?
– Jag tjänar mer än jag gjorde som frilansjournalist i Stockholm, och det gör att jag inte behöver vända på varenda slant för att kunna gå ut och äta, men på tjänstemannanivån "assistent till parlamentsledamot" slänger jobbet ingen extra lyx på mig. Vad gäller kostymen: Jag har aldrig slips men oftast kavaj. Det finns ingen formell klädkod i parlamentet, men som genom en tyst överenskommelse har de anställda i den konservativa gruppen alltid kostym, medan det är mer ledig klädsel i den gröna gruppen och vänstergruppen.
Du är också en av två män bakom Skäggbloggen Hinner du med att blogga om skägg nuförtiden?
– Inte lika ofta som förr, för jag har mindre fritid. Men ambitionen är att jag ska skärpa mig under 2012.
Skäggbloggen är en fantastisk rolig idé som fått många anhängare. Berätta lite om era största achievements med bloggen.
– Vi har skapat något som inte fanns förut: en mötesplats för folk som vill prata om skägg, och det är många fler än man kanske kan tro. När vi startade bloggen var jag inte beredd på att få ett så fint gensvar från alla våra läsare som ivrigt hjälper och peppar varandra och skickar sina tips till oss. Sen är det såklart stort att Eric tack vare bloggen blev stajlad av Jean-Pierre Barda i TV.
Saknar du någon gång journalistiken?
– Nej. Dels därför att jag ägnar mig åt journalistiskt arbete som redaktör för cfp-reformwatch.eu, dels därför att jag inte känner att jag behöver göra exakt samma sak hela livet, dels för att jag inte kände mig fastgjuten vid den svenska mediebranschen, och dels därför att inget hindrar att jag på nytt börjar jobba som t.ex. frilansjournalist även om jag kanske inte kan bevaka svensk partipolitik.
När tar du steget mot den politiska världen fullt ut och siktar på att själv bli politiker?
– Just nu har jag inga sådana planer i alla fall.
Vad är det häftigaste med att jobba i EU-cirkusen?
– Att jag lär mig massor både om sakfrågor och om hur det politiska spelet går till. Att jag faktiskt är en liten del av en grupp människor som åstadkommer positiv förändring.
Vad är det sämsta?
– Man blir lätt en del av EU-bubblan i Bryssel där man jobbar med EU-folk och umgås med EU-folk, utan att integrera sig med det belgiska samhället runtomkring. Men återigen, jag ska skärpa mig. Första ambitionen för 2012 är att börja träna i en brysselsk judoklubb.
AJ
----------------------------------------------------------
Inlägg
Skickat via Blogsy
