Köra järnet på jobbet i en dryg vecka till och sedan… krascha förmodligen #blogg100

Det tar aldrig slut. Man bli aldrig klar. Det finns alltid mer att fördjupa sig i och nya grejer att kolla upp. Vissa dagar på jobbet är som ett vattenfall genom kroppen. Det bara strömmar. Röster, textmassor, telefonsamtal. Klick på klick på klick. Nytt fönster. Ny googling. Jaga nummer och fila rubriker.

Ladda för att skriva en egen text. Ansa andras. Med andra ord: högt tempo.

Det är kul. Men jag blir trött. Framförallt i huvudet. Fullproppad. Mätt.

Det är inte alltid jag är den roligaste att umgås med utanför arbetstid på grund av detta. Det är som om det krävs tömning.

Men det kan också vara precis tvärtom. Att få dyka in i andra samtal – med barnen och Helene eller andra – som inte handlar om jobbet kan vara det som får en att ladda om.

Träna är bra också. Men just nu är jag inte alls i skick för det. Min kropp känns fel. Jag sprang hem från jobbet igår och det var som om jag blivit 100 år gammal. Hostan och den dåliga känslan sitter kvar.

Semestern närmas sig och det är vad mitt sikte är inställt på. Köra järnet på jobbet i en dryg vecka till och sedan… krascha förmodligen. Men jag har tid att ligga stilla en stund. Jag ska ha långledigt.

Roligast på jobbet idag:

Läs artikeln här