#Svettig och nya täljknivar #torplife S05E28

Ungarna har fått täljknivar. En succé. Särskilt dottern älskar det, att sitta och skala och vässa pinnar. Hon höll på hela förmiddagen. 

En vandringsstav ska det bli, säger hon.
Jag är så glad att barnen gillar det. Jag kommer ihåg själv hur stort det var att få en egen täljkniv. Jag kände mig stor och ville sitta bredvid pappa bakom hans hyvelbänk. Han hade en liten snickarhörna i ena hörnet av lekrummet på den tiden. 
Jag skar mig såklart och fick lära mig att det trots allt är bättre att skära sig på en vass kniv än på en slö, eftersom såren blir renare då. 
Jag fick plåster och var på det igen. 
Det är något särskilt med att sitta och pilla och greja med händerna på det där viset. Och trä är ett skönt material. 
Jag hoppas ungarnas intresse håller i sig.

För övrigt har jag testat en ny träningsapp. Support your local scene heter det och eftersom jag upptäckt att Jogg.se och appen Svettig är skapad av bland andra Niklas Karlsson från Katne är en ju tvungen att bidra. 
Det är en svensk variant av Runkeeper eller Strava kan man säga, som mäter distans, tider och kartor och fungerar som en digital träningsdagbok. Ett forum och sajt med bloggar och tips finns också knutet till alltihopa. 
Jag är ovan vid gränssnittet men det brukar lösa sig ganska snabbt. Det känns självklart roligare med en produkt skapad av någon en har lite koll på jämfört med Runkeeper som jag använt hittills. 
Det är lite kul med denna Niklas Karlsson också, som jag helt nyligen insåg vem det var trots att vi följt varandra på Instagram svinlänge. För femton år sedan var han lite rund och spelade ståbas i rockabilly- och countryband och jobbade som programmerare någonstans typ. Nu är han värsta ultralöparen och jobbar med träningssajter. Tiden går. I like it.

Imorgon ska jag springa igen. Med Calle från andra sidan åsen. Cirka 15 kilometer. Det blir kul.

PS Slayer är fan världens bästa band DS

Slayer och Darkthrone och jag har börjat mura en jävla eldstad #torplife S05E25

Jag har en inneboende stress som gör att jag har svårt att ta sovmorgon. Sedan vi kom ut på landet sover ungarna som vedklabbar och vaknar först framåt halv tio, tio. Det gör att jag och Helene inte heller vaknar förrän framåt halv tio, tio. Det är ju rena lyxen och borde enbart betyda glädje men efter en vecka eller så börjar jag istället bli irriterad över att vakna så sent. Flera timmar av dagen har ju redan gått förlorade! Det blir ju fan inte frukost förrän det är lunch! 
Ja jag vet. Det är mig det är fel på. Men eftersom jag vet att det är så har jag också lärt mig att hantera det. Medicinen stavas sätta klockan och gå upp tidigt ett par dagar i rad så är ordningen återställd sedan och jag kan unna mig ett gäng sena morgnar igen. 

I morse var en sådan där medicinmorgon. Jag ställde klockan, snoozade en timme och tvingade mig ut för att springa. Det var sjukt värt. Först en jävla pina att sätta på sig kläder, men efter några meter på grusvägen så kände jag mig enbart glad. 
Jag sprang utan musik eller annat ljud i öronen, förbi hygget, förbi fälten, förbi mitt barndomshem och sedan rakt genom skogen. Jag svängde av skogsvägen och tog den gamla elgatan. Cheesus fucking christ vad där var blött. Det var som att springa i ett jävla kärr. Lerigt vatten upp till knäna. 
Underbart! Jo, på sant!

Sedan käkade jag två portioner havregrynsgröt like it's 1988 och blev sugen på att gå och lägga mig igen. 
Så blev det ju inte för då var alla barn uppe och allt var på fullt ställ och eftersom jag satt en ära i hålla elvaåringarna borta från mobilspelen åtminstone halva dagen så var det bara att lägga i en ny växel.

Vi sköt med luftgevär, jag tvingade dem att lyssna på Slayer, Dissection och  Darkthrone på svinhög volym (vilket genast fick dem att sätta igång med ett vildsint kuddkrig) och jag lyckades få alla att hjälpa till med att göra pannkakor.

Efter det sket jag i att hålla garden uppe men fick ändå med mig ungarna till grustaget för att hämta sten till det senaste viktiga projektet: mura en eldstad.

Josåatt. Första lagret är nu lagt. Med betong och sten och allt. Kände mig jävligt proffsig när jag blandade till den där sköna geggan och började bygga. Vi får väl se om allt fortfarande sitter ihop imorgon. Tanken är att göra allt lagom stort för den fräsiga stekhäll i gjutjärn som Helene köpte på Biltema.

Mvh 
Andreas "Ernst" Jennische

Run in blood – så var årets tuffaste lopp

Klippt First Blood-tröja. Observera pannbandet, gjort av ena ärmen. Fiffigt huh?

Så var det äntligen dags för Run in Blood, loppet då man springer så långt som möjligt under den tid det tar att lyssna på Slayers album Reign in Blood. Jag äger ingen Slayer-tisha så jag tog en med First Blood-tryck istället och klippte av ärmarna för extra bra feeling i armhålorna. Lämpligt val, eftersom årets lopp är det första enligt konceptet och därför gick under just namnet First Blood.

Hemgjord Slayer-tisha.

Vi var 100 löpare som delades upp på ett antal olika portar inför start. Jag fick port nummer 6. Varje gång man passerade porten fick man norpa åt sig ett svart gummiband som en lurvig hårdrockare stod och delade ut. Den med flest band (och flest extrametrar) när regnoutrot i låten Raining blood upphörde med ett signaltut vann hela skiten. Oavsett var på den en kilometer långa banan man befann sig hördes Slayers hårda toner från högtalarsystemet.
Jag har en vän som brukade snacka om hur alla på gymmet började lyfte extra tungt när Eye of the tiger gick på i gymstereon och jag tror att alla dagens deltagare kände hur benen fick ny jos när introt i blodregnslåten satte igång på allvar.

Fuzzdevil och Unsane.

Martin och Viktor sprungna ur Uppsalas hårdrocksscen var två av alla välklädda springare.
– Det här är nog det enda loppet där alla har bandtröja, sa Viktor och det tror jag han har rätt i.

Black rubber.

Sex svarta gummiband och några portar till. Det gav mig en fjärdeplats. Vinnaren hann hela sju varv och 325 meter. Well done Mattias Edholm.

Exklusiva RIB-tröjor. Endast för topp tio-löpare. Är mycket stolt ägare.

RIB var för övrigt lite av ett Twitter-mingel för mig. Här har jag och @raznu konstaterat att vi känner varandra från Twitter. Jag var bombsäker på att han skulle vinna hela alltet. Han sprang förbi mig som ett spjut och lämnade mig och andra bakom sig, men mer än andraplatsen blev det inte. Vilket ju är skitbra det också.
På tunnelbanan hem träffade jag två bröder. De visade sig vara sångaren i black metal-bandet The Ugly och nöjeschefen chefen på Dalarnas Tidning, som är en flitig twittrare under namnet @dtnoje.
Trevligt!

Tormented.

@antistat som ordnade hela rasket var lika trevlig han. 

 Maria Lindberg var vinnare redan före start. Hon hade tveklöst bästa nummerlappen.

Mattias Lindmark var snyggast. Han siktade på tiden 6.66 per varv men var klart snabbare.
Jag ser redan framemot RIB 2014 – Second Blood.

@a_jennische 

- Posted using BlogPress from my iPad

Drar och badar med storsonen, det är också en sorts träning inför RIB

På lördag ska jag springa ett lopp igen. Det tuffaste lopp jag någonsin sprungit. Inte på grund av dess längd, bana eller miljömässiga omständigheter utan på grund av dess "aura of thrash metal".

Det gäller att springa så långt som möjligt på tiden 29,03. Varför? Jo för det är så lång som Slayers mästerverk Reign in Blood är.

Loppet heter Run in Blood och går av stapeln på lördag klockan 14 på Gärdets idrottsplats. Kom och kolla och drick en bärs eller två. Lär bli något helt annat än exempelvis Midnattsloppet. Lär bli kul.

@a_jennische

#torplife dag femtio – så var KK-Joggen

Andreas, Anders och Patrik.

Jag springer KK-Joggen i team D E Hälsa som leds av min kompis Daniel. Jag har laddat med kaffe och bulle hemma hos mamma och pappa och huvudet känns tungt. Patrik är med, syrran Klara är med och Andreas och Anders är med.
Starten går. Alla öppnar snabbt. För snabbt för mig. Men det inser jag först efter en stund. Jag ligger på knappt fyra minuter per kilometer och det håller aldrig. Efter två kilometer har jag lust att lägga av men bestämmer mig för att bita ihop och gå ner i ett tempo jag klarat ända in i mål. Ett lägre tempo som ändå är så högt som möjligt.
Det funkar.
Längs vägen ser jag Martin som hejar, Pelle som hejar och Evelina som hejar.
Jag tappar mellan en och fem sekunder per resterande kilometer men håller ända fram. Jag kommer i mål på plats 66 på tiden 45.26 och är mer än nöjd med tanke på hur det kändes.



Min mamma, min dotter och jag.

##
Den snabbe Patrik försvinner på vägen och förvånar alla när han kommer in i målfållan sist av oss.
Förklaringen:
"Fan, magen pajade av kaffet. Jag blev tvungen att gå in på Netto och låna toaletten."

##
Jag provar Wimp. Hittar genast Philip H. Anselmo och Watain. De finns på Spotify också men här kom de till mig direkt. Inser att jag inte har lyssnat på musik på veckor. Inte ens det här. Förmodligen gör uppehållet Philip H. Anselmo bättre än förtjänat.

##
Per Schlingmann har i viss mån rätt. Om ett par veckor när min semester är över, handlar allt om att "söka lyckan i det vi kallar vardagen".

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad

Och hur fan ska man cykla Stallgatan?

Med lådcykel finns inget annat alternativ än att ta plats mitt i bilkörfältet. Som "vanlig" cyklist är det snabbare och säkrare att hoppa upp på trottoaren men för den som vill vara laglig, ja då gäller det att hålla styret rätt i mun och lägga sig längst till höger och hoppas på att bli sedd. Det är så smalt där att när det ligger två bilar i bredd inte blir mycket utrymme kvar. Det blir inte bättre av det varje morgon står en-två lastbilar parkerade mitt i vägen, med varor till Grand.

Nej, det enda raka är att hålla sig mitt i en bilfil. Då blir man åtminstone inte prejad.

# Utöver cykling har min arbetsdag innehållit artikelskrivande, ett snabbt hej till DOD-Henke och två kokosbollar som storchefen köpt i Norrtälje och sedan tagit med till redaktionen. Hon tog med två kartonger, inte bara två enstaka till mig alltså.

# I morgon ska jag lämna barn på dagis, gå med en liten knalle till tandläkaren och sedan avsluta vårens arbetssäsong med lite fest på jobbet. Sedan väntar nio veckors #torplife. Jo det stämmer. Nio veckor! Om jag inte vore så trött skulle jag skutta omkring.

# För övrigt har jag just insett att Slayer spelar på Grönan i augusti. Utan Jeff Hanneman (RIP).

@a_jennische