#torplife dag fjorton – den gamla travbanan

Den gamla travbanan är kvar. Inte som travbana men som sällan använd väg utmed åkerkanten. Jag chansar och springer in på den efter att ha passerat huset där Stoffe bodde. Det var Urban med hästarna som harvade upp vägen någon gång på 90-talet. Den börjar och slutar med grustag, först ett stort med finare sand och sedan ett mindre med grövre grus. 

Det stora sandtaget användes ända in i slutet av 90-talet. Ibland stod maskiner där, stora grävskopor och traktorer. En gång satt nyckeln kvar i en stor gul traktor. Stoffe satte sig i stolen och vred om. Den startade. Jag minns ljudet och vad det gjorde med oss. 

Vi fantiserade många gånger om att prova och köra den där traktorn men vi vågade inte ens starta den igen. 

En sommar åkte vi hemmagjorda snowboards i sandtaget. Och pulkor. Det gick över förväntan bra. Jag hade läst något reportage i någon häftiga tidning som Edge eller något om folk som åkte utför på sand och som som så många andra gånger försökte vi göra om sådant vi sett fast med hemmabyggen.

Jag springer där på vägen längs åkern bredvid åsen och tänker att det vore kul att åka moppe här. En trimmad moppe. Riktigt motorcykel känns för farligt, trimmad moppe däremot är något jag behärskar. Tänk att få tag på en bättre begagnad Yamaha FS-1 igen. Göra pluggen ur och sätta på femhalva. Jag fick upp min gamla rishög till 85 kilometer i timmen en gång på grusvägsrakan förbi Dala. 

Jag kommer fram till det gamla grustaget. Det var här jag lekte med mina barn häromdagen. Jag springer rakt uppför grusbacken. På toppen dunkar det i benen. 

Jag tar genvägen hem. Den förbi mitt före detta föräldrahem och genom skogen. 

Jag är svettig när jag når torpet igen. Och glad. 

Jag firar med att duscha genom att hälla två hinkar ljummet vatten över kroppen.