#torplife dag femtiotvå – Stockholm tur och retur och vilse i skogen, allt på samma dag

Jag går upp tidigt för att hinna med morgonbussen in till stan. Jag ska låna mamma och pappas bil eftersom vår saknar dragkrok, vilket är idiotiskt. Varför har inte alla bilar dragkrok som standard?
Jag dricker en kopp kaffe med pappa och lämnar Katrineholm typ 08.30 i deras svarta Mitsubishi Royal. Den låter som en blandning av symaskin och traktor. Det är något sorts hål i avgassystemet och när man kör fortare än 85 kilometer i timmen tjuter det i huvudet av oljudet.

Royal.
Jag når Julitahallen strax efter klockan nio. Jag hämtar släpet, köper en Dr Pepper och kör vidare mot torpet. Efter bara tre kilometer. Börjar Check Engine-lampan lysa i Mutsubishin.

Röd lampa. Dåligt tecken. Eller?
Jag ringer pappa:
"Alltså jag vetefan om jag vågar köra vidare, nu lyser Check Engine" säger jag.
Pappa svarar.
"Det är ingen fara. Vi har snackar med Burre och det är inget att bry sig om".
Okej.
Jag kör vidare. Klockan tio typ har jag nått torpet och packat släpet med lådcykel och lite andra skrymmande saker. Jag äter en snabb frukost med familjen jag lämnade sovande för typ tre timmar sedan och styr mot Stockholm. Lika bra att få det gjort. Släpet ska tillbaka före stängning och Mitsubishin känns allt annat än pålitlig.
Snabbare än 75 kilometer i timmen vågar jag inte köra. Det rister och brummar i hela ekipaget och jag håller en osynlig tumme.
Hjälmaresund, Alberga, Eskilstuna, E20 etc etc etc.
Jag lyssnar på Dave Dameshek,
Jets Twit , ESPN Football Today
och Around The League med lurar i öronen för att slippa ljuddämparvrålet.
Jag är hemma i lägenheten på västra Södermalm klockan 13 ungefär. Jag lassar ur och upptäcker att jag glömt låset till cykeln på landet. Jag trampar den till närmsta cykelhandlare och pungar ut med 400 mycket svidande riksdaler. Sedan käkar jag en macka på fiket som ser ut att höra hemma i Katrineholm och drar vidare igen.

Bananza. En klassiker.

Mer ljuddämparvrål, mer Jets Twit
Jag når Julitahallen strax före klockan 17. Nu är jag mör. Jag inser att jag omöjligt hinner in till Katrineholm och lämna tillbaka bilen i tid för att jag ska kunna ta 17.20-bussen tillbaka till torpet. Det får bli 19.20-bussen istället.
Jag lämnar släpet och åker långsamt till torpet. Jag äter middag med ungarna och Heléne, tar på mig träningskläder och kör tillbaka bilen hem till mina föräldrar. Det är bara två mil men shit vad trött jag är på Misubishin nu alltså.
Jag lämnar bilen, småpratar en stund med mamma och pappa och tar 19.20-bussen. En bit. I Bie hoppar jag av för att springa sista halvmilen. Tror jag ja. Jag väljer fel väg i skogen och när jag upptäcker det är det för sent att vända. Jag biter ihop och fortsätter.
Jag springer fel en gång till, batteriet till mobilen tar slut och det regnar.
Det blir en dryg mil.
Jag är mycket glad när jag äntligen är hemma i torpet igen.
Trött och glad.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad