Ill Communication – med gott slut #torplife S06E35

 

Enligt vad jag minns bestämdes att vi skulle höras idag igen men att det lutade åt att mamma och pappa ville komma över en stund idag. 

Enligt vad mamma minns bestämdes det att hon och pappa kommer över en stund idag efter jobbet. 

Inget av det där hade jag i huvudet när jag stående på Max i Eskilstuna fick ett sms av Calle som förslog pizza nere på byn ikväll. Med alla barn. Javisst sa ja. Bra idé. 

Vi var precis på väg att åka när vi fick besök. Mamma och pappa! 

Men vi bestämde ju att vi skulle komma idag, sa mamma. 

Jaha? sa jag.

Men vad gjorde det. Morsan kanske blev lite sur en kort stund för att jag lyssnar dåligt. (Och ja, jag kan bara erkänna. Ibland lyssnar jag dåligt. Det är många olika röster och viljor att ta hänsyn till och vissa saker ramlar igenom.) Hur som helst slutade allt gott. Vi tog med alla till pizzerian i Äsköping och det blev trevligt som vanligt när man är många vänliga människor på ett och samma ställe. Ungarna åt snabbt utav av bara helvete och älgade sedan runt halva Äsköping i jakt på Pokemons. Jag snappade upp att Missionskyrkan är ett gym och att Julitahallen samt Medborgarskolan i Fogelstad är ett Pokestop. 

###

Senare, efter kaffe och glass på torpet, springer jag en sväng i kvällsljuset. 

Rågfält, blandskog, jakttorn och tomma grusvägar. Några kilometer bort, där fälten sträcker sig som längst, minns jag hur jag som barn fantiserade att där var prärie. Gruset rasslar under skorna. 

 

###

Vid åsen där 56:an korsar har jag stått och väntat på bussen 40 000 miljarder gånger. Rest bort från föräldrar och småsyskon till något annat, något eget, något mer spännande. Vägen luktar likadant idag som den gjorde då.

###

Åkte tur och retur Stockholm i förmiddags för att hämta lite grejer och mata fiskar. Lyssande klart på Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Den handlar om Afghanistan, "ett patriarkat i sin råaste form" som det heter i boken. Ytterst läsvärt. Ett gediget reportage på alla sätt. 

Länk till boken på Storytel här

 

Är fast i The Mauler #blogg100

Jag lyssnar på en ljudbok för första gången i mitt liv. Det är inte riktigt sant, för när jag var 16 år och sommarjobbade som vaktmästare på den skola som pappa jobbade på då lyssnade vi alltid på ljudböcker i bilen. Pappa valde och jag kom alltid in mitt i men jag kunde inte annat än lyssna med. 

Den här gången är det jag som valt. Jag tecknade en prenumeration på Storytel häromveckan när sonen var sjuk för att han skulle kunna lyssna på några vettiga böcker medan jag var tvungen att jobba. Jag har aldrig varit så lockad av ljudböcker, men hey, jag älskar ju poddar so whats the big difference!? 

Jag testade när jag åkte till Huddinge sjukhus häromdagen och behövde slå ihjäl tid. Jag var less på mobilskärmen. Twitterflödet, Facebook, Omni... det blev för enahanda. Jag fipplade runt lite bland titlarna i Storytel och fastnade för The Mauler, biografin om MMA-fightern Alexander Gustafsson skriven av Leif Eriksson och Martin Svensson. 

Jag trodde att jag skulle störa mig på uppläsaren men det funkar väldigt bra. Han som läser heter Björn Bengtsson och artikulerar på ett både tydligt och släpigt sätt som jag verkligen gillar.

Det är en konst att läsa högt. Jag gör det ofta för mina barn. Det gäller att läsa med engagemang och dynamik utan att spela över. Björn Bengtsson gör det bra.

Boken i sig är ingen tungviktare rent litterärt men en rak och gripande historia om Arbogabusen som övervägde att ta livet av sig efter för många gatuslagsmål och polisvändor men som hittade en mening i tillvaron via MMA. Den handlar också om att växa upp i en mellansvensk stad utan mål och riktning och vad det i kombination med rastlöshet och grupptryck kan göra med unga människor. Och vad rätt person vid rätt tillfälle kan svänga om alltihop.

Jag har kommit till hans inträde i UFC, en milstolpe han nådde efter bara två års MMA-träning, och förbi de första matcherna. 

Jag dras med och fascineras över att vara så fokuserad, orädd för fysiskt våld och målmedveten som han är. Hela tiden är det sjukt oglamoröst.