Tänk om en älskade ett fotbollslag ändå - eller?

Jag har försökt med amerikansk fotboll också.

Vad mycket lättare det måste vara att få uppleva de starka känslorna i livet. Att vrida sina närhår och storböla när det går dåligt och skrika i falsett på glädjefyllan när det går bra. Att ha vissa regelbundna ceremonier i tillvaron att se fram emot varje match-dag. 

Jag har aldrig ens varit i närheten av det. Och jag tänker att om det inte finns nu kommer det aldrig gå att hitta. För hur skulle jag kunna jobba upp en sådan känsla av viktighet för ett fotbollslag nu? Omöjligt. Jag skulle ju behöva börja med något så basalt som att välja lag. 

Jag har försökt tidigare, men nej. Jag gör det inte igen. Det finns en massa parametrar man kan gå på; geografi, vänkrets, färger, stil men i grund och botten är ju allt det där kosmetika. Det är ju som att försöka övertyga sig själv om att vara kär i någon genom att stapla rationella argument på varandra. 

Nej jag är och förblir en fotbollsimbecill. Men jag kan känna viss avundsjuka när människor i min närhet, oftast män men inte bara, pratar med stort engagemang, värme och genuint intresse om ett lag, en spelare en bragd. De pratar oftast om ett vi. Kanske är det där någonstans det börjar. Jag har alltid haft svårt för sammanhang där det finns en väldigt stark känsla av att vilja hålla ihop den egna skaran till skydd mot de andra som är något annat. 

Men så tänker man inte om man är AIK, Bajen eller DIF. Då är det VI, den stora FAMILJEN.

Hur mycket jag skulle vilja går det inte. Det räcker med den familj jag redan har.

###

För övrigt är jag glad att jag fått medhåll av flera cyklister när det gäller det här idag.

Hävdar att detta är det bästa sättet att cykla vänster på denna omöjliga plats. #08pol

Ett filmklipp publicerat av Andreas Jennische (@a_jennische) Apr 7, 2016 kl. 1:13 PDT