Vi tar det sedan: Stockholm stairs – så var söndagens stenhårda DIY-lopp i Henriksdalstrappan #blogg100

Representing Flintbacken Zoo. Foto: Mattias Andersson

I dag var jag med i årets hittills roligaste lopp: Blodsmakstrappen - Stockholm stairs. Ett mycket sympatiskt arrangemang där pokalen bestod av en hemsnickrad minitrappa och där soundtracket bestod av Iron Maiden. Det var uppsluppet och allmänt opretentiöst. Några av deltagarna (och arrangörerna) kände jag igen sedan tidigare. Kanske främst från det klassiska DIY-loppet Run in Blood som gick av stapeln på Gärdet augusti 2013. Men de flesta av dagens deltagarna var för mig nya ansikten. Som Jörgen till exempel. En herre i keps med lår som min bål och som jag trodde skulle vinna. Det gjorde han inte. Men stark var han. Det var många som var starka. Det är en trevlig kombination: hårdrockare med tattoos, bandtröjor och som bär en en air av "fuck sport" som ändå är ena jävlar på att kuta och lyfta tunga grejer.

Mattias "Limpan" Lindmark, en av arrangörerna och konferencier.

Jag var inte stark idag. Jag hade tänkt att skita i hela grejen på grund av att jag ägnat större delen av helgen åt att ha ont i huvudet och hosta. Men sedan blev det söndag morgon, huvudvärken var borta och tröttheten... ja den fanns ju där men gick att mentalt stoppa undan. Så jag packade ner ungarna i lådan och drog dit. Jag fick till och med support av min fina vän Tjurn och hans familj. Det var fan så sweet. Vi hängde runt där vid foten av trappen intill Henriksdals reningsverk, småpratade och drack termos och jiddrade med barnen. Det blev ju en hel del väntetid som det alltid blir.

Eftersom jag vetat att min fysiska prestation inte skulle vara på topp satsade jag istället desto mer på att charma publik och medtävlare med min outfit. Jag gjorde helt enkelt en egen merch-tröja. Ett unikt "Stockholm stairs-linne". Vitt med svart spritpenna. Som den slog! Folket älskade den. Min son sjuårige son blev därmed överbevisad. När jag satt hemma i morse och designade alltihopa på köksbordet undrade han lite försiktigt om de andra skulle skratta åt mig. "Nej, nej, de kommer älska det" sa jag segervisst och så blev det.

Något ska man ju vinna.

Själva tävlingen gick inget vidare för mig. Det var så sjukt jobbigt! Jag sprang igenom trappan en gång före start, i lugnt tempo. Kände att "ja det här är inte så farligt". Sedan, när startsignalen gick på allvar: H E L V E T E! De första fyra avsatserna gick bra, sedan slog mjölksyran till. Nästan uppe vid toppen vek sig benen och jag ramlade till. Tack vare räcket lyckades jag springa in på 48 sekunder. Det andra varvet gick bättre rent tekniskt men var nästan tio sekunder långsammare. Så svag var jag i benen.

Killen som vann, Patrik Laken, sprang första rundan på mindre än 40 sekunder. Such a monster. Det blir till att träna lite hårdare framöver. Nästa trappa, då jävlar.

Här kommer en radda bilder så ni kan se lite mer hur det hela såg ut. Jag älskar sådana här gör det själv-tillställningar. Det är så enkelt och så jävla kul. Eftersom jag hade barnen med mig idag blev det ingen eftersläckning med övriga på Boule & Berså men annars hade ju det varit den ultimata avslutningen.

Snart är det sommarlov. Då ska jag göra grustaget till ett stående inslag på löprundorna.

Soundtrack: Iron Maiden: "Run to the hills"