Pizza, Anders Franzéns park och bokrecension av Färjan av Mats Strandberg

Anders Franzéns park ligger i Henriksdal i Hammarby Sjöstad och består till stor del av ett mycket ambitiöst lekparksbygge designat Tor Svae.

Jag har sprungit förbi det ett par gånger förut men aldrig varit där. Tills nu. Jag tog med mig tvillingarna dit i brist på andra anledningar att vara utomhus. De senaste dagarnas stjärtlappsåkning gick inte att upprepa på grund av brist på snö.

Det var trevligt. Vi åkte lite buss och lite buss igen och lekte bland Tor Svaes kreationer ett par timmar innan vi drog hem och käkade pizza. Jag förklarade att pizza på nyårsdagen är tradition i Stockholm och att det är en bra tradition och att man helt enkelt måste äta pizza på nyårsdagen. Ungarna fattade. De tänkte inte protestera.

Allt som allt blev det en mycket bra första dag på 2016.
Jag hann dessutom flytta in i den verktygslåda jag fick i julklapp av storsonen. Aldrig har jag haft sådan ordning på alla skruvar och pluggar och obegripliga hylsor som nu.

Över till populärkulturen...

Jag och Helene ser på River, miniserie på Netflix med Stellan Skarsgård som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Det är många långsamma scener med ett äldre och bitterljuvt snutmansansikte i närbild om man säger. Jag älskar det.
Vi är på avsnitt fyra av sex. Spännande är det. Och snyggt.

På bokfronten har jag precis läst ut Färjan av Mats Strandberg, han som skrivit Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Elfsberg. Färjan är en skräckroman med vampyr- och Finlandsfärjetema.
Betyg: Underhållande men för lång. Splatterfilmsäckel snarare än thriller-rädsla. Effektivt berättad med en historia som läsaren får följa via flera personers perspektiv.
Bäst är miljöbeskrivningen. Jag har åkt Finlandsfärja en gång och avskydde det. Inget i den här boken får mig att göra en omvärdering. Jag gillar också Strandbergs detaljerade  beskrivningar av hur förvandling från människa till vampyr går till. Hur den känns för den som är med om den. Hur det börjar med huvudvärk och ett tryck i gommen och hur metamorfosen blir omöjlig att ignorera när tänderna lossnar och de blodiga kratrarna som blir kvar väcker hungern efter mer blod, andras blod.

Allt är mycket filmiskt. Och precis som i Cirkeln har en tonårig relation stor betydelse och de unga karaktärerna är tecknade på ett både fint och trovärdigt sätt.

Man kanske skulle ta sig an Stephen King igen. Jag har bara läst ett fåtal. Det är ju lite kul med skräck faktiskt.