Varför är du så långt bort #torplife?

Det har bara gått några få veckor men känns betydligt längre. Från lediga friska dagar på landet till vardagar i stan, med lämningar, hämtningar, jobbmöten och trötthet.
Det är en konst att behålla den inre ro jag lyckas lägga till med under sommarsemestern. Och jag behärskar den inte.
Det är nog bara att acceptera. Jobba är jobba och det är klart som fan att det innebär stress och press. Annars vore det väl inget jobb.
Det är inte prestationen i sig, eller själva arbetsuppgifterna (jag älskar det) utan alla tider, scheman och mängden timmar som ska kombineras med annat.
Det är ett jävla aber helt enkelt.

Det jag är mest rädd för är att jag plötsligt en dag inser: Goddamnit jag missade allt medan det hände eftersom mina tankar alltid var någon annanstans.