Tunnelbana till MacArthur Park – del 4

De där dagarna i Bridgewater utanför Boston blev fler än väntat. Vi väntade in ett prisfall på flygbiljetter till Los Angeles. Och Ricardo hade ändå inte hunnit fixa det han skulle hinna fixa. Han och hans amerikanska flickvän Sarah skulle hinna installera sig, han skulle träffa musikfolk och börja leta lämplig bostad åt tre andra.
Det kom så mycket bruten engelska ur hans mun att vi alla hade lärt oss att sålla bort hälften. 
Å andra sidan var det inte bara snack. Visa saker lyckades han med. Som att på egen hand dra till USA för att starta band, hitta Tom och ett gäng andra amerikaner, få ihop så många låtar och lyckas göra så mycket väsen av sig att bandet kom upp på en festivalscen. Sedan sprack bandet. Men vid det laget hade han övertygad Tom att packa cymbalerna och dra till London av alla ställen, för att hitta nya bandmedlemmar. 
"London,  det är musikernas huvudstad. Mycket kulturell. Mycket coola människor".
Hade Ricardo sagt. Och fått med sig Sarah och Tom över Atlanten. 
Väl där hade han gjort samma grej som nu. Installerat sig och Sarah i en lägenhet i de trevligare delarna av London medan Tom fick hyra in sig i ett rum hemma hos en äldre dam i ett dött bostadsområde. 
"Jag fan grät mig till sömns där ibland" hade Tom berättat. 
Jag och Steffe lät honom flytta in i vårt minirum på övervåningen. Östgötarna döpte honom genast till Knappen och sedan mjuknade han rätt snabbt.

Nu satt vi hemma i Carls och Lauras blommiga soffa – i Toms barndomshem – och kollade på Wheather Channel. 
Imorgon skulle vi åka till Cape Cod. För att det låg på lagom avstånd och för att det var något att göra. 
Jag tänkte på mitt bankkonto. Jag hade ännu inte pratat på allvar med Steffe om hans. 
Vi var för upptagna med att inte framstå som fullkomliga idioter inför Toms föräldrar. Vi ville att de skulle känna sig trygga med oss. Att Tom hittat  seriösa musiker – utöver Ricardo – värda att flytta för. Han ville det här, på riktigt. Tom investerade i ett nytt liv. 

Jag tittade på Stoffe. 
Jag tittade på mina gröna armébrallor. 
Jag tänkte att det var ett tag sedan jag spelade bas.