Inlägg
Carl och Laura tog emot i köket det vita trähuset. Området såg ut precis som jag trott att en villaförort utanför en amerikansk storstad skulle sett ut. Vita hus. Breda gator. Alléer. Amerikanska flaggor hängde ut från grannarnas fönster på övervåningen.
"Leo och Steffe. Välkomna!" sa Laura och sträckte ut armarna som om hon ville visa upp hela trädgården.
Byxor, skjorta. Ljusa sneakers. Ett varmt leende.
Hon uttalade Steffe som Steff-ee vilket både han och jag skrattade åt.
"Steff-ee, det är som en blandning av Stephanie och ett godis som heter Toffifee. Det passar honom" sa jag och drog Steffe i bockskägget.
Det fick Laura att slappna av.
"Då kanske jag bara ska ta och kalla dig för Stephanie helt enkelt" sa hon och kramade först honom och sedan mig.
Steffe skrattade.
"Du får kalla mig vad du vill så länge jag får låna toaletten" sa Steffe.
"Längst in, efter hallen" sa Laura och visade med handen.
Carl klev fram. Vänliga ögon i ett stramt ansikte. Samma bakåtslickade hår som sonen, fast gråare. "Carl, trevligt att träffas".
En torr fast hand. Inte helt utan fläckar. Toms pappa var bilmekaniker och om man tittade noga syntes det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar