Tunnelbana till MacArthur Park - del 2

Tom och Steffe stod i entréhallen.
"Hey man!"
Tom i kritvit tshirt, mörka Dockers och det där stramt klippta håret. Som en bilmekaniker från 50-talet.
"Tjaaa!" sa Steffe och sträckte ut armarna.
Vi kramades.
"Jag kom för några timmar sedan" sa han.

Jag tittade på honom och kände mig lugnare.
Luvtröja, stora jeans, bockskägg. 
"Shit asså, nu är vi här".
Jag lyfte upp basen och slängde väskan över axeln. 

Tom körde oss till Bridgewater i en  herrgårdsvagn med sådan där träbård. Den gungade fram.
"Det här en båt" sa jag.
"Den är morsans. Min pappa har en pickup" sa Tom.
Uanför passerade höghus och skyltar.
Stoffe satt där fram. Han berättade någonting men jag tappade koncentrationen.
Jag hade sovit dåligt på flyget och tänkte framåt.
Nu skulle vi vara några dagar hos Toms föräldrar. Köpa inrikesbiljetter till Los Angeles. Låta honom avsluta sina grejer och sedan säga adjö.
Vi skulle flytta till LA.
Jag sög på orden.
Jag har sparat ihop kanske 30 000 under de sista månaderna i London, varit hemma hos mamma och pappa på landet i några veckor och nu var jag i Boston. Mer än halvvägs.
Steffe hade åkt direkt hit från London. Han var tvungen att stanna kvar där längre för att få ihop pengar. Vi hade inte pratat tillräckligt många gånger under tiden jag var hemma i Sverige. Jag visste inte hur det hade gått.
Steffe och Tom tände varsin cigarett.
"Hur känner du dig Leo?" frågade Tom.
Alltid lika artig.
"Jetlaggad?"
"Jag känner mig bakfull" svarade jag.

Jag var 22 och hade fram till för några månader sedan ägnat dagarna åt tre olika jobb och kvällarna år att hänga runt, skriva självömkande dagboksanteckningar och dricka billig bärs och Tesco-vodka.
Ständigt omgiven av ett gäng gränslösa personer från Östergötland, Sara, Linn, Maria, Sofia och Karin. Under en period var de ännu fler, under en annan färre.
Lägenheten i nordöstra London var allt annat än ljus och fräsch men den familjära stämningen gjorde att det alltid fanns nytt folk som ville flytta in så fort någon försvan.

Sedan hade Steffe plötsligt stött på den galna brasilianare Ricardo. De övriga medlemmarna hann lämpligt nog sluta i samma veva som jag och Steffe började i hans och Toms band.
Nu var vi i Boston.
"Jag är så jävla trött" sa jag och lutade huvudet bakåt mot det nackskyddslösa baksätet.