Tunnelbana till MacArthur Park – del 1

Jag var på plats. Det osannolika var påbörjat. Ett halvår tidigare hade Ricardo börjat prata om att vi borde fortsätta med bandet i Los Angeles. Det han sa egentligen var: "Vi måste".

Det var Ricardo som bestämde. Den smala brasilianaren med de för stora brillorna hade makten.  Han kunde inte spela och hans engelska var bitvis som ett skämt, ändå var det han som skapade låtarna. Så var det. Han var låtarna.
         
"Det här är helt sjukt" tänkte jag och undrade om Steffe uppfyllt sin del av dealen. Jag visste att han kommit iväg med sitt plan från London, men allt det andra? 

Jag stod vid bagagebandet. Jag hade tryckt ner så mycket mjukt tyg jag kunnat i basfodralet och checkat in den. Det fick inte plats mycket. Jag såg  framför mig hur den var förstörd. 

Flygplatsen var mindre än jag tänkt mig. Boston Logan Airport är trots allt en av de större. 
Människor runt mig pratade riktig amerikanska. Några hade keps. De flesta var vita. Jeans och chinos.

Basen gled fram till mig på bandet. Fodralet hade fått sig en törn men instrumentet var intakt. Jag gick mot utgången. Hade Steffe kommit? Hade han gitarren med sig? Hade han några pengar?