British steel och Brooks-sadlar? #torplife S05E18

Jag har plockat fram gubbräsern jag köpte förra sommaren av en man som heter Algot.

Det är en brittisk åttiotalshoj med bockstyre och spakväxel. Märket är Dawes, handbyggd i England.

Det är långt ifrån den snabbaste, lättaste eller mest bekväma åttiotalare som gjorts men vilken glädje det är att cykla den! Och vad snygg den är.

Brunt och guld i ljuv kombination.

Jag gjorde ju min debut i sporten duatlon på den här cykeln goddamnit.

British fucking steel!

Det enda som är direkt dåligt är sadeln. Så sjukt obekväm. Tänker att jag borde lägga pengar på en Brooks. Om det är någon hoj som ska ha en sådan jävla finsadel i läder är det en brittisk. Jag känner lite hat mot alla Brooks-åkare men samtidigt trånar jag efter samma. Är inte det en sorglig beskrivning av livet självt? En hatar sådant som en egentligen trånar efter.

Men ursäkta hur kom jag inte på det här?! Det var ett stickspår. En cykelsadel är en cykelsadel och ibland lite det inte mer än så.

Eller vad fan vet jag, borde fråga någon av de intelligenta och trevliga psykologerna jag träffade på bröllopet i Korrö istället. De borde veta.

Varför hatälskar jag Brooks-sadlar och vad säger det om livet?

Emil, Sandra, hjälp mig!