Ett päron till farsa firar Snowroller

Julen tvingar en till samkväm och riktad uppmärksamhet. Det är det som gör tv så mycket mer intressant än annars. Den erbjuder en accepterad form av flykt där den står i vardagsrummet framför soffan. Det är därför som filmer som Ett päron till farsa firar jul, The Holiday och Snowroller blir världens bästa filmer igen. De välkända bilderna erbjuder en paus. Att se dem är en jultradition i sig. 

Varje gång jag ser Snowroller (jag tittar på den just nu) minns jag när jag såg den första gången. Jag kanske var tio-elva och pappa hade gått med på att hyra moviebox i macken i Äsköping. Vår tv var uråldrig och för att ställa in kanalerna (och därmed också videoapparaten) var man tvungen att skruva på en liten ratt som fanns dold bakom en utfällbar lucka. Pappa skruvade och svor. Det blev ingen bild. Han packade ihop movieboxen, lämnade mig och brorsan hemma för att åka tillbaka till macken (var våra småsystrar och mamma var minns jag inte). 

Jag och brorsan satt hemma och hoppades. 

Han kom tillbaka med precis samma utrustning igen en stund senare. Uppmaningen från macken löd: skruva på utav bara helvete, till slut dyker bilden upp.

Vi skruvade och skruvade. 

Till slut! Snowroller! 

Den var så jävla bra. Den hade snö, skidåkning, myspys och humor. Som vi garvade när Stig-Helmer pangade rakt in i det där huset där frun säger "Was machst du, Franz?"

Vi såg filmen på den tiden när vecka elva varje år innebar en resa till Lofsdalen för skidåkning tillsammans med familjen Gustafsson. Årets bästa vecka. Sedan dess är filmer med snö och utförsåkning alltid förknippade med oförställd barnglädje. När jag ser Snowroller nu sköljer allt det där fina över mig igen. 

Dagen efter den där moviebox-kvällen såg jag och brorsan om den. Två gånger på raken. Den var ännu bättre än första gången.