#torplife dag trettiofem – "Man måste andas"

Vi dukar långbord på framsidan. Trots att klockan bara är tio på morgonen värmer redan solen. Ungarna vaknade först så klart och har redan varit igång en timme, gästerna släntrar upp nu. Det är glada miner. Gårdagsnatten innehöll både allvarliga samtal och sanslöst flabb och även om vi tömde sista flaskan framåt halvfyrabläcket så mår alla förvånansvärt bra.
Svårt att göra annat efter en natt med engagerat prat om både spyor, barn, misshandlande män, fruktkräm, Gnosjö, punghållare, runkbulle och lajvare.
Vi brygger tre pannor kaffe, ställer fram frukost med röda döden minsann och det är liv och rörelse och det är cigaretter och goda skratt. Det är ett sådant där tillfälle som jag vet att jag drömde om ibland som ung. Att få ha ett hus på landet som är fullt av roliga vänner och där barn springer runt nakna och är härligt oförstörda och där det snackas politik och musik och där solen alltid skiner. Jag tar fram sågen och gör två "Batman-grejer" efter att sonen gjort utförliga ritningar och vi dricker kaffe igen. Till och med Jacob unnar sig en skvätt.

Vi drar och badar som avslutning.
Vännerna tackar för sig på stranden och rullar sin hyr-BMW mot Estocolmo igen.
Det är en söndag i juli. Hösten är ännu långt borta.

Vi cyklar hem. Ungarna fortsätter bada i "poolen". Helene lagar knäckande goda sojabönsbiffar och jag diskar ett berg. Jag hör mitt namn återigen nämnas på Mattsson & Helin och tänker på vad min son fyra år säger när vi lite senare sitter och pratar efter middagen. Om bad och dykning och konsten att hålla andan och varför luft är bra.
"Man måste andas. För man vill leva" säger min son.
"Ja, man vill leva" svarar jag.

@a_jennische



- Posted using BlogPress from my iPhone