Inlägg
Jag är så less på att lägga barn. Jag önskar det var som i Dumma mej 2, filmen jag och storsonen såg på bio i Katrineholm tidigare ikväll. Då bara säger Gru, pappan i filmen, till sina tre små döttrar att det är dags att gå och lägga sig och de bara hoppar genast upp i sina sängar, säger något gulligt och somnar.
Jag läser böcker i sängen för tvillingarna. Det är trevligt men sedan börjar tjatet om fler böcker och tusen frågor om allehanda saker, vilket är charmigt till en början men när det gradvis utvecklas till ilska hos alla parter är det inte lika kul längre.
Jag bannar mig själv för att jag alldeles för ofta hyssjar åt ungarna och för att jag har dåligt tålamod och blir grinig. Men när klockan börjar bli senare än 22 och det larm som varit på sedan tidig morgon inte vill bli tyst, ja då händer något. Längtan efter att barnen ska sova är så intensiv att tålamodet liksom är dåligt från början.
Självklart är det inte alltid en kamp. Det finns kvällar när allt flyter, när allas tålamod, välvilja och kärlek är det som regerar ända tills vi når hållplats John Blund.
Det svårhanterliga är att det ofta hänger på dig själv. Är du själv trött och grinig, ja då är det perfekt upplagt för en stökig kväll. Och tvärtom. Det är ju bara så jävla svårt att tvinga sig själv till att vara den där mysiga och varma pappan när man känner sig bombarderad, attackerad av en armé av barn som bara vill besegra dig. Krossa dig. Få dig att ge efter och bli inkonsekvent.
Ja ibland känns det så. Jag vet att det är ett tecken på trötthet. Jag vet att det är en överreaktion. Jag vet att det går att motarbeta och att sådant lönar sig.
Ändå, ibland bara måste man lätta på trycket.
Jag älskar mina barn mer än allt, ändå finns det ingen annan som kan driva mig till samma nivå av irritation. Jag antar att det är som det ska.
---
För övrigt får Dumma mej 2 högsta betyg i genren rolig familjeunderhållning.
---
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar