Hello Kitty - rosa och puttinuttigt, perfekt för killar

Jag lovade min son en tröstpresent från leksaksaffären i dag för missad resa till mormor. En liten. Kanske en Lego-byggsats modell mindre eller så.
I affären sket han helt i Lego (som han annars är inne på just nu). Nej, lyckan blev gjord vid den rosa hyllan. Där hängde en mobil med ljudeffekter och allt. "Det är en Hello Kitty" förklarade han. Hans förskolekompis har en sådan, sa han också.
Valet gjorde mig glad. Om det varit tvillingsyrran hade jag känt mig mer tveksam. Börjat mumla om "kommersiell indoktrinering"
och "tjejgrejer som är så förbannat jävla gulliga hela tiden". Nu blev Hello Kitty istället ett glädjande besked om att min son, snart fyra år, ännu inte "lärt sig" att Hello Kitty är "fel" för killar.
Den "kommersiella indoktrineringen" är ju densamma.
Det är inte helt lätt det här med leksaker och stereotyper. Om tvillingsyrran valt ett maskingevär, hade jag blivit glad på samma sätt då?
Ja, förmodligen. Om min son velat ha det, nja.
Fast den här strävan efter tvärtom blir ju lätt konstig och kontraproduktiv. Grundproblemet är att leksaksindustrin är så fastkörd i stereotyper. Gå in i en leksak, ställ dig mitt i och de dig omkring. Hyllorna är extremt uppdelade efter färg och typ av grejer. Friast i utformningen är alltid uteleksakerna och rita-måla-prylarna.
Jag tror att mycket är vunnet genom att prata så lite som möjligt om kill- och tjejgrejer och uppmuntra lek av alla typer.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone