Ra at dawn pt 1

Ett medelklassliv i Stockholm 1.0. Vi jobbar båda med media. Hon har en son sedan ett tidigare förhållande och vi har två gemensamma barn.
Vi bor i en trea på Södermalm som är belånad till 100 procent. Vi har gått ner något i tid på jobbet men alla uteblivna timmar på jobbet tas igen vid köksbordet sena kvällar.
Vi träffar mycket folk på jobbet men desto färre vänner på fritiden.

Jag älskar mina barn över allt annat men tycker att det är för jävla jobbigt när de är sjuka eftersom det tvingar mig att vabba, vilket i sin tur skapar mer stress på jobbet.

Jag vaknar varje vardagsmorgon och tänker "hur ska det gå att lämna på dagis i dag"?

Jag tycker om mitt jobb när jag är där. Så fort jag går hem drömmer jag om att aldrig komma tillbaka.

Jag tänker varje vecka på hur det skulle vara om vi flyttade. Till landet. Till ett hus. Till en större lägenhet. Inbillar mig att det skulle göra mig lyckligare. Det är onödiga tankar. Vi kommer inte att flytta. Det vet vi båda.

Jag lever ett rikt liv. Ändå känns livet tomt på värde. Jag dras med medelklassens standardåkomma - självförakt.

I går pratade jag med min sambo på första gången på veckor. Pratade som två vuxna människor. När alla barn sov. Det gjorde mig gladare än något annat som inträffat på mycket länge. Det gav mig lite nytt hopp. Fick mig att blicka bortom kommande veckas spruckna deadlines och flyttade möten. Jag såg år framåt. En tid när barnen är lite större. Det kändes lite lättare då. En stund. Tills jag insåg att det måste vara som alla säger - små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer.
Det är här och nu som is the shit. Det är här och nu vi har att spela med. Känslan av vårt samtal stannade kvar en stund. En bra känsla.

I dag gick ut med dottern en sväng. Sonen fortfarande för hostig. Vi kastade en liten boll högt upp i luften och tittade på när den vände och dök ner igen. Vi gjorde det massor av gånger på rad. Dotter skrattade. Jag skrattade. Jag tänkte att det här är en sådan stund.

Träffade en granne på gården. Jag tycker om henne. Hon berättade att hon intervjuat en egyptisk frihetskämpe. Han hade gjort sånger om revolutionen - priset han fick betala var tortyr. "Och vad gör jag med mitt liv?" sa grannen.
Ja, vad gör vi med våra liv?

Vi lever dem. Tills vi inte gör det längre.
Men räcker det?

Jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden. Jag har aldrig läst så mycket böcker som då. Jag hade tid. Jag hade lust. Jag minns att det gav mig en känsla av att få veta mer. Att få blicka in i något större än mitt egna liv. Vilken lyx.

Dagarna går. Snart är det jul. Min två och ett halvt år gamla son har en önskan. En rosa liten väska och en mobiltelefon.

En rosa liten väska och en leksakstelefon. Det betyder något. Det är viktigt.

Jag minns en mening som Scott Kelly - musiker i Neurosis - skrivit på sin blogg. "Family is all there is"

Familjen är allt. Alltid.

Något att ta fasta på.