Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd.
Jag dagdrömde ofta om den stora kärleken som barn. När jag springer minns jag tv-serien Hästens öga och hur vacker jag tyckte att tjejen i huvudrollen var. Och pojken med mopeden. Han trängtar och gör vad han måste, drar gasen i botten och åker iväg mot henne.
Fälten rör sig i vinden, rågen mest. Vetet är kort och stabbigt.
Jag tar steg för steg och rör mig mellan skikten av tid.
AJ