Snok, huggorm, Pokemon Go #torplife S06E42

 

Det hände aldrig när jag var ung, bodde på landet och cyklade nästan uteslutande grusväg. Det var aldrig någon som fick punka. Nu händer det hela tiden. Är det däcken och slangarna som blivit sämre, vägarna vassare eller är det bara otur? Det hände mig idag igen, när jag och storsonen varit ute på en mycket spännande Pokemon-jakt nere i byn (vi tog över hela tre gym) så var däcket plötsligt platt. Det var på väg hem. Mitt på en vanlig grusväg hände det. Supermärkligt. Nya däck och ny slang var det också. Rutinerad som jag är har jag ny slang hemma. Att lappa bryr jag mig inte om längre, det känns som att lapparna blivit sämre. Sista gångerna jag lagat så har de börjat läcka efter ett tag. 

 

Nåväl. Ormarna också ja. Först vid kyrkan. En svart och perfekt gulfläckad snok ringlade sig över grusgången mitt framför oss. 

Sedan på vägen hem, då jag gick där med cykeln bredvid mig (sonen hade åkt i förväg) så kom nummer två. En perfekt sicksackig huggis. Häftigare än alla Pokemons jag fångade. Men om jag inte gett mig iväg på den där turen hade jag varken fått se Pokemons eller ormar. Och jag hade aldrig spelat Pokemon om det inte var för barnen. Alltså: spela Pokemon med ungarna, ge dig ut i landskapet och se ormar! Ni lär känna varandra bättre på samma gång. Win win.