Incheckade och redo för #torplife S06E01

 

Jag hade nästan glömt hur det var. Det var så länge sedan att jag inte längre brukar packa ner plastpåsar, våtservetter och extrakläder i en lättillgänglig kasse. 

Jag snackar om tågresan från Stockholm till Katrineholm. En timmes tåg. Men en timme är en lång tid när den tillbringas med ett barn som kräks gång på gång på gång. 

Det har gått bra att åka snabbtåg tidigare men idag, nej. 

Fast det kunde ha varit värre. Istället för att min dotter kräktes på en del av sätet, lite på golvet och lite på sig själv (jag var beredd med en sådan där löstagarbar papperskorgspåse men höll lite snett) så kunde hon ha kräkts enbart på sig själv, på mig eller på någon annan resenär. 

Jag skötte det hela så rutinerat det går. Snabbt som fan in i tågtoan för att hämta en hel rulle papper och, torka dotter och möblemang och hela tiden prata lugnande med dotter och ignorera medresenärerna. 

Vid kräkning nummer två, tre och fyra var jag helt redo och då hamnade allt där det skulle: i påsen. 

Lättnaden att komma av tåget (bilen eller bussen) vid sådana tillfällen är svår att sätta rätt ord på. Kort sagt: den är stor. 

Efter en paus i Katrineholm med inhandling av mat gjorde vi om samma procedur på landsortsbussen. Det hinns att kräkas ett par gången på en tjugoninutersresa också kan jag intyga. 

 

Men sedan: framme. 

Eftermiddagen blev intensiv med lite husfix, matlagning och bad med sommarkompisar vid stranden så kvällen blev en enda stor kamp. Två trötta barn och en trött pappa gjorde väl så bra de kunde alla tre för att allt skulle rulla men samtliga (i synnerhet den vuxna) hade kunnat prestera bättre och inte behövt vara så grinig och arg tillbaka. 

Imorgon sover vi länge och tar nya tag.