Vintercykling – låg felmarginal trots omak

Det är ju inte så jag längtar efter att hoppa upp i sadeln när det snöar spik och är tio minusgrader.
Men när jag väl kommit iväg är jag alltid nöjd att jag trots allt valde stålhästen före tunnelbanan.
Det kanske är spårigt och halt och går långsammare än på sommarhalvåret, ändå är det värt det. Varför? Det går att planera hur lång tid det tar att åka från ett ställe till ett annat. Jag skulle från Tanto till Fridhemsplan idag och klarade av resan på exakt den tid som Google Maps anger som beräknad cykeltid. Detta trots att det är vinter och jag varken kör med dubbdäck eller har en snabb cykel.
Att förflytta sig samma sträcka genom kommunala färdmedel kräver en promenad, en busstur och en promenad igen. Alternativ en promenad, två olika tunnelbanor och ny promenad.

Det svåra med hela operation vintercykling är att klä sig rätt. Jag gillar inte att klä om enbart för detta. Jag klär om när jag springer eller gymmar men en cykeltur till jobbet (mellan Södermalm och Östermalm i vanliga fall) är inte att betrakta som ett träningspass. Alltså krävs så vanliga kläder som möjligt. Oftast räcker det med långkalsonger under jeansen och ett par kraftiga vantar men ibland är det snöregnigt och då måste ju någon form av överdragsbrallor på. Det är skönt först, efter ett tag blir det för fuktigt inifrån.
Det är också svårt att skydda halsen och ansiktet på något bra sätt. En rånarluva är väl det enda raka men det ska ju inhandlas och att handla, ja det älskar jag inte att syssla med direkt.
Halsduk är bara ivägen så oftast fryser jag om halsen och biter ihop.
Det är konstigt vad lite vinddrag kan göra. Trots låg hastighet: Svinkallt om ansikte och händer.

Kanske går det att komma runt problematiken genom att smörja in sig med redigt mycket fett.

Ringvägen.

Hornsgatan.

Där mötte jag sopsaltarn.

Västerbron.