Tillbaka till en tid som aldrig var #torplife S05E05

Eftersom bilen är bortlämnad fick jag och ungarna ta bussen in till byn för att handla.

När vi stod och väntade på att åka tillbaka dök ett par sommarkompisar upp.
Vi gick hem till dem. Det blev en mycket trevlig eftermiddag. Ungarna härjade runt som om de lekte varje dag hela året och och jag förhörde Anna om det senaste som hänt på byn.

Det är intressant vad åren utjämnar skillnader. De personer som nu bor här i byn och som jag träffar varje sommar är till mycket stor del personer som jag aldrig umgicks med så länge jag själv bodde på orten. Men nu, när vi alla träffas som vuxna föräldrar, har det där spelat ut sin roll. Nu är alla snarare glada över att ha något gemensamt med varandra överhuvudtaget. Den gemensamma bakgrunden förenar. Jag gillar det.

Samtidigt är jag glad att vårt torp ligger utanför byn. Ingenstans är den sociala kontrollen så hård som i ett litet villasamhälle med låg inflyttning.

Om det är någonting som min uppväxt i en kåk med tre kilometer till närmsta granne fört med sig är det behovet av space. I sin tillfredsställs det genom den anonymitet som följer med ett liv i lägenhet i en stor stad, här tillfredsställs behovet mer bokstavligt: Öppna landskap och mycket plats (utomhus).

Jag minns förrförra sommaren eller något när den gamla proggaren Marie Selander (bekant med mina föräldrar) sa till mig på stranden att hon alltid blev glad när hon åkte förbi vårt torp eftersom det ofta var en massa folk på besök och cyklar låg slängda lite överallt och tomten full av barn och leksaker.
"Det är som hos oss på sjuttiotalet" sa Marie.

Jag tar det som beröm. Och som ett bevis på att vi är rätt placerade där vi är, som de sommargäster och ståkkhålmare vi gick och blev med tiden.

Å andra sidan. Om jag bodde här permanent skulle jag väl snart bli en av de värsta minglarna av alla. Jag kan liksom inte låta bli att slå mig i slang med folk. Det är också någonting som förändrats med åren. Som barn var jag blyg som satan för alla obekanta människor, nu har till och med som jobb att prata med folk jag inte känner.

Life is weird.