Tomheten i att ha häcken full

Den känsla av hopplösh jakt på livet som Fredrik Virtanen skriver om i dag känner jag igen mig i. Jag har burit den i varierande grad sedan den dagen jag blev vuxen och började jobba. Etter att jag blev pappa är den allvarligare. Tidigare fanns ändå alltid en tänkbar och rimlig väg ut. Att dra, var den ständiga dörren på glänt. I dag har jag stängt den dörren.
Nu har jag ansvar för flera. Och längtan efter mer tid utanför jobbet - på riktigt utanför, helt bortkopplat från jobbet - är starkare än någonsin. Det är en svår kombo som sagt
Ibland leker jag med tanken att byta liv. Att säga upp mig, sänka standarden, flytta till en håla där det är billigare att bo och koncentrera sig på... ja vaddå egentligen. Att vara med sin familj. Ja det är så klart det finaste, men enbart? Skulle jag klara det? Skulle det vara bra för barnen? Hur skulle vi överleva? För min sambo skulle också bli tvungen att säga upp sig om vi flyttade och skulle vi få nya jobb, som inte skapade samma ekorrhjul igen?
Det pågår en politisk kamp om vem som har lösningen på denna sjuka. 
Nina Björck proklamerar för sex timmars arbetsdag i Lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone ett system där fler personer är med och delar på samma arbetsbörda.
Lydiah Wålsten på Timbro nämner i stället ett system med låglönejobb. Ja, kanske det skulle nya möjlighet för folk att vara hemma mer och ändå arbeta. Lite, ibland och utan att behöva spränga blodkärl. 

Jag säger som Virtanen: Äh, jag vet inte, jag är alldeles för vintertrött. Det är väl ekorrhjulet som är livet trots allt. Konsten är väl att få det att passa ens tassar och steg så väl som möjligt.

------Uppdatering------
Det här är tänkvärt skrivet om Virtanens krönika. Det är inte en hyllning och därför är det än viktigare att läsa den
Läs här!
@a_jennische