Jag lever mitt liv precis som jag vill och mina barn tycker att jag väljer helt rätt

Vi håller på att skola in barn på förskolan. Det går så där. Dottern hatar allt vad samling heter och tycker extremt illa om att bli avbruten hela tiden. Först ska hon pallra sig dit, sedan när hon äntligen hittat en spade som passar för dagen, ja då ska hon sätta sig i ring och sjunga. Sedan får hon äta äpple. Min dotter vill äta äpplet på en gång, i sandlådan. När hon äntligen fått tag på en bit är det dags att leka en stund igen och precis när hon kommit igång på nytt är det ny sångstund. Annars blir det ingen lunch.

Min son, dotterns tvillingbrorsa, är lika förbannad. Men han har inte hunnit med det lika många gånger för han har börjat sin dagiskarriär med att vara sjuk från dag fyra.

Jag känner viss frustration. I min enfald hade jag trott att mina barn skulle gilla skiten. Men varför skulle de göra det? De är två år gamla. De har inget större utbyte av andra barn än. Vill hellre hänga runt med mom and dad och ta det lugnt. Vem kan klandra dem?

Men vad fan gör man i stället? Anställer en barnflicka? Nej. Slutar jobba? Nej. Ringer mor-och farföräldrar? Nej, de jobbar också.

Det är bara att rätta sig i ledet. Dra in pengar, betala räntor och skatt och tvinga barnen att gå i förskola. Det är så vi gör det. Det är så det ska vara. Det är så vi vill ha det.

*Upprepar tyst för mig själv; jag lever mitt liv precis som jag vill, jag lever mitt liv precis som jag vill, jag lever mitt liv precis som jag vill.*

Jaja, i morgon är en ny dag...

MVH/AJ